Kapitel 1-4

Vid sommarens slut

830814 Måndag.

Jag satt och fikade under Almarna när en tjej kom fram och frågade om hon fick slå sig ned. Jag sa okej trots att jag suttit och kollat in annan tjej, en som hade svart hår, röda läppar och nätstrumpor, men verkade mer intresserad av sin tjejkompis.
”Vad läser du,” sa hon som slog sig ned.
”En artikel om Kina,” sa jag.
”Har du varit där?”
”Inte än.”
Så var samtalet igång och skulle säkert ha rullat på ett bra tag om det inte var för solen som försvann och kvällsbrisen som svepte in från Saltsjön.
”Det börjar bli kallt. Låt oss ta en bit mat,” sa jag.
”Jag är inte hungrig.”
”Vi kan ta en öl.”
”Jag dricker inte alkohol.”
”Då kan jag äta och dricka, medan du tar en juice.”
”Vardå?”
Vi gick på Prinsen. Jag tog in en pepparstek och en flaska René Barbier medan hon tog in en sallad och en Ramlösa. Vi pratade Kina, psykologi och mycket annat.

En sak som bet sig fast: Hon jobbar på en drogklinik och berättade att många missbrukare är mellanbarn. Det första barnet får njuta odelad uppmärksamhet, men just som det andra tycker sig ha hamnat i världens centrum kommer det tredje och stjäl showen.

830816 Onsdag.

Jag längtar efter ömhet och kärlek, men fruktar förälskelsen.
Vad gör jag om hon blir nere i mig och jag förblir ljummen?

Läser Erich Fromms ”Kärlekens konst.” Han är klok och ägnar sig inte åt något bortrationaliserande, vilket jag befarade efter Francesco Alberonis släng i ”Förälskelse och kärlek.”

Är jag narcissistisk om jag vill älska en speciell människa och ingen annan?

830819 Fredag.

Pappas hand. En gång gick pappa och jag i Sergelgången. Jag var väl elva eller tolv. Plötsligt sa han att jag inte skulle hålla om honom. Jag minns att jag vart snopen och en smula sårad, men samtidigt förstod innebörden: Det var dags att stå på egna ben.

830820 Lördag.

När jag gick över Västerbron knöt jag handen om nyckelknippan som dansade runt i fickan. Varför är vi så beroende av att hålla fast vid något? Är det barnets gripreflex, eller något vi väljer att göra? Röker folk i en tyst protest mot att de ingen har att hålla i handen, samma skäl som får andra att vilja hålla i ett glas? Händer som sluter sig om intet.

830821 Söndag.

Det är femton år sedan Sovjet ockuperade Tjeckoslovakien. Vi såg tanksen på kvällsnyheterna och strömmade ut på gatorna för att protestera. Det var så vi blev den nya vänstern; unga radikaler som aldrig sett upp till Sovjetunionen, utan såg dess ledare som gamla gråa gubbar med för mycket makt. I Kina däremot rasade den Stora Proletära Kulturrevolutionen och Liu Shaoqi störtades av flaggviftande revolutionära rödgardister.

*

Hon låg på en gräsplätt framför det röda trästaketet på Mariatäp-pans park. Dagen var soldränkt och jag stod uppe mot gatan till och njöt av båtarna på Riddarfjärden och utsikten över Gamla Stan. Hon var där igår också och nu log hon mot mig.
Jag tänkte gå fram och säga hej, men gjorde det inte.
Vad vill jag henne?
Jag slog mig ned och lyssnade på Joni Mitchells hyllning till Charlie Mingus i min freestyle. Någon kilometer bort såg jag en röd buss ila in bakom ett hus i Gamla Stan bara för att ett ögonblick senare dyka upp på andra sidan alltmedan bilarna kröp på Tegelbacken och gröna tunnelbanetåg slamrade sig fram över Järnvägsbron. Såsmåningom reste hon sig, skakade ur filten och satte på sig en svart bomullsdräkt med ett ljusrött snöre som hon knöt runt sin midja.
Mina ögon följde hennes varje steg där hon obekymrad och barfota gick sin väg. Jag tror att hon kände min blick, men fegheten höll mig kvar i gräset, så nu sitter jag ensam på Strandcaféets flytande glasveranda och lyssnar på Barbara Streisand medan den isvita augustimånen hänger i ensligt majestät på den blåsvarta sommarhimlen. I fjärdens mörka vatten flimrar skimrande reflektioner av Dagbladets blåa och Morgonbladets vita neonljus.
Om en stund ska jag vara tillbaks på nattredaktionen för att presentera morgondagens nyheter.

830822 Måndag.

”Att älska är att utelämna sig själv utan garanti, att ge sig helt i förhoppning att vår kärlek kommer att väcka kärlek hos den vi älskar.”

(Erich Fromm, Kärlekens konst, s 138)

830824 Onsdag.

För första gången på sju dar kom jag iväg från jobbet före elva. Cecilia var hemma. Vi åt och tittade på teve.

830825 Torsdag.

Hur långt räcker vårt språk? Hade det räckt om jag fångat en ekonom, men sedan tröttnat på ämnet? Man måste lyssna på sitt hjärta, men samhället talar ett fattigare språk; ett som utarmats i bytesprocessen. Kärleken är individuell, medan språket sammanfattar, avindividualiserar. Det ersätter bilden, ljudet, lukten, smaken och den fysiska kontakten.

Det hjälper oss minnas, men är inte.

830828 Söndag.

Det är ett år sedan jag släppte bomben. Jag ångrar det trots att det var något av det modigaste jag någonsin gjort. Brevet låg i vänster innerficka och bakom den slog mitt hjärta förväntansfullt. Jag hade burit på det i en vecka och hade det med mig när jag tog bussen till jobbet.
Det innehöll min kärleksförklaring.
Jag hade suttit på Domus cafeteria och skrivit ett långt brev till henne som jag älskade så och nu var det dags att låta bomben brisera, komma vad komma skulle.
Bussen var full, så jag fick stå, men det var lika gott det, för det var som om ingenting annat spelade någon roll längre.
Brevet var ett hopp ut i det okända. Det var kärlekens rus – förälskelsens sanslösa berusning – som fick mig att göra saker jag normalt aldrig skulle ha vågat göra. Och jag var så lycklig där jag vandrade ensam genom staden och njöt av dess skönhet. Dagen innan hade jag promenerat längs Norr Mälarstrand från Västerbrons norra fäste ända bort till Stadshuset där de nakna bronsstatyerna dansar vid Riddarfjärden. Jag hade sprungit över gångbron till Riddarholmen och känt mig som Alain Delon i ”Blow Up.” Det var som om min energi inte kände några gränser, som om jag dansade på moln. Jag gled förbi de gamla stenhusen och rusade uppför landgången till utekaféet på Mälardrottningens akterdäck där jag slog mig ner över en kopp kaffe och läste dikten ännu en gång. Den beskrev om en emotionell öken, talade om drömmar och den tilltalade henne. Den smick-rade, gick nära, alldeles för nära och projicerade en framtid, en vision jag ville dela med henne.
Jag var hjälplöst och huvudlöst förälskad. Det var därför jag skrivit den och stoppat den i ett kuvert adresserat till henne. Sedan hade jag velat fram och tillbaka, men det var som om jag inte längre hade något val. Jag måste ta chansen, måste ta risken.
Det kändes som om mitt hjärta skulle sluta slå när jag klev av bussen och gick fram till den gula brevlådan, men tiden frös när jag stack brevet i springan. Jag rörde mig som i trans och kände mig oändligt matt när locket slagit igen.
Nu fanns ingen återvändo. Nu hade jag gjort det. Alla tvivel var undanröjda. Jag hade ställt sig naken mitt på torget. Här är jag! Jag älskar dig! Jag vill dela mitt liv med dig! Min passion var offentlig.
Framme vid Morgonbladet tog jag hissen upp till tredje våningen, hälsade på förstasidechefen, nyhetsredaktören, vaktmästaren och mina kollegor och gick bort till min plats på redaktionen. Det var en lugn dag. Inga större nyheter. Nyhetsredaktören kom över med en sidskiss och sa att ”du tar sidan elva.” Annonsutrymmet var som vanligt markerat och den övre tredjedelen av sidan var öppen för redaktionellt material. Efter en halvtimma kom han över med två texter utskrivna på tidningens blå manuslappar. Jag redigerade dem, rättade felskrivningar, strök onödiga upprepningar, lade till rubriker och mellanrubriker och gav sedan de redigerade texterna till nyhetsredaktören som skummade igenom dem, nickade, gav mig en uppskattande blick över läsglasögonen som balanserade på nästippen, vände sig om och räckte den till vaktmästaren, som stoppade manusen i en tub och sände iväg dem till sätteriet med rörposten.
Landsortsupplagan var klar halv åtta och nattredaktionen gick ner till matsalen för att äta middag. Normalt skulle jag gjort samma sak, men denna kväll var jag inte det minsta hungrig. Jag gick bort till featureredaktionen som låg öde på kvällen och slog mig ner i en stol. Där satt jag med en rusande puls och kände mig som Raskolnikov. Jag ångrade redan min handling, men det fanns ingenting att göra åt den saken. Jag sa till mig själv att jag inte haft något alternativ; att jag till varje pris måste få visshet; få veta om det fanns den minsta lilla chans. Om inte, så var det lika bra att jag fick veta det nu. Jag ville inte lida mer. Jag var fast. Jag var passionens fånge. Brevet var mitt spjut.
Tiden går. Mitt liv går. Varför denna rädsla för tiden?

En faders bortgång

Fredagen den 26 augusti 1983.
Det är strax före midnatt. Mamma ringde halv sju och sa något om pappa; om att ambulansen var där. Sedan tog grannen, fru Manet, över. Hon sa att de undersökte pappa, men att det inte såg bra ut. Jag lade på luren och ringde efter en taxi medan jag klädde på mig. Så fort jag hörde brummandet av en dieselmotor tog jag hissen ner. Det var en vacker morgon och nästan ingen trafik, men ju närmare sjukhuset vi kom, desto närmare var också det ögonblick då min far skulle vara borta. Pappa, pappa, viskade jag till mig själv medan tårarna flödade ner för kinderna. Chauffören förstod och sa ingenting under den halvtimma resan tog. Jag gav honom en hundralapp och lät honom behålla växeln. En sköterska på akuten tog mig till ett rum där mamma låg på en bädd och grät. Jag kramade om henne och vi grät tillsammans. En ung kvinnlig läkare in och frågade om jag visste.
”Är han död,” sa jag.
Hon nickade och sa att det troligen var en hjärtattack, men att de inte kunde ge definitivt besked förrän efter obduktionen. Hon försvann och vi var åter ensamma. Mamma sa att pappa gått upp klockan sex och satt på kaffe. Han hade varit på gott humör och retat henne för att hon köpt snask när hon sagt att hon skulle banta. Så hörde hon en kraftig duns och något som lät som en snarkning.

Per dök upp på sjukhuset en halvtimma senare. Han var märkbart tagen, men höll tillbaks gråten medan han kramade om mamma och smekte hennes hår på ett nästan sensuellt sätt. Georg och Eleena befann sig ännu i ett flygplan på väg hem från deras bröllop i Miami och skulle inte landa förrän tjugo i elva.

Hans mun var öppen. Kroppen täckt av en gul filt och fötterna omstoppade. Vi grät igen och Per rörde vid hans kind och hår. Det förvånade mig att han var så familjär med döden, men så kom jag ihåg att han jobbat i långvården efter gymnasiet. Mammas fingrar trevade sig försiktigt över den virkade filten tills de fann en viloplats på pappas händer som låg i kors över magen. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Det var som om jag var rädd för att få ytterligare bevis för att det som hänt verkligen hänt. Men pappa var ur världen. Kroppen låg kvar, men den var övergiven. Vi var alla övergivna.
Per körde oss tillbaks till lägenheten där vi drack kaffe. Vi satt tysta en stund, men insåg snart att det var saker som måste göras. Mamma började ringa runt till pappas syskon och måste om och om igen upprepa samma berättelse om hur han gått upp för att sätta på kaffe och kollapsat framför fönstret mot Maria Kyrka. Jag satte igång med att skriva ihop ett pressmeddelande om min far, konstnären. Jag var fast besluten att inte låta hans död passera obemärkt.

Vid ettiden kom Georg och Eleena upp. Georg var allvarlig och samlad, som om han vägde den tyngd som lagts på hans axlar. Eleena grät öppet. Jag återvände till pappas skrivbord för att skriva klart pressmeddelandet och när jag var klar läste jag upp det. Mamma kom över och gav mig en kram. Sedan körde Georg ned mig till tidningarna så att jag kunde leverera nyheten. Jag träffade kollegor och bekanta, berättade hastigt vad som hänt och de var sympatiska. Väl hemma i lägenheten pratade Georg, Per och jag om hur det skulle gå för mamma nu. Jag föreslog att jag skulle flytta in hos henne för att stödja henne i början. Det var ju enklast för mig, eftersom jag brutit med Cecilia. Pers hustru Kicki anslöt sig vid sextiden och det gjorde också Cecilia, som sa att hon vart så chockad efter att jag ringt henne på jobbet att hon sjunkit ner i en stol och suttit mållös i en timma.

Jag hade alltid vetat att pappa levde på lånad tid och att det troligen var hjärtat som skulle ta hans liv. Den vetskapen hade skuggat vår uppväxt, men inte så att vi gått och oroat oss hela tiden. För elva år sedan fick han en konstgjord klaff. Jag minns hur blek han var när jag kom på besök efter den elva timmar långa operationen. Han hade ett hål i halsen som en sköterska emellanåt dränerade genom att suga ut slem med en apparat. Hans röst var hes och ansträngd. Svag och nästan svimfärdig sjönk jag ned på sjuksängen och tog hans hand som var kall och blek och där leverfläckarna stod ut tydligare än annars.

Pappa sa efteråt att läkarna gett honom femtio procents chans att klara sig, vilket trots allt var bättre odds än om man ingenting gjort. Pappa hade aldrig röjt någon oro inför operationen, utan sett det som en sak han måste göra, ungefär som när de tog ut hans ärtstora njursten och skar upp honom så att han fick ett flera decimeter långt ärr på ena sidan av magen. Det var inte första gången han skakat hand med döden och han var inte rädd för mötet. Om det var något han var rädd för så var det ceremonierna. Mamma sa en gång att han inte ville ha oss barn med på begravningar. För oss var det därför som om de aldrig inträffat. Nu hade farfar och farmor dött för länge sedan och mormor dog när jag var fem, men flera av pappas systrar och deras män måste rimligen ha dött under de senaste åren. Trots det hade jag aldrig sett en död släkting innan jag såg min far ligga där på båren.

Han hade alltid varit så varm och välkomnande, full av humor och allvar, men nu var han stel och blek. Skägget var tunt och grått och ansiktet hade förlorat det mesta av det som gjort honom till min pappa.

”Det är som att det inte längre finns någon mellan mig och Gud,” sa jag till min gamle vän Carl i fredags.
Det är länge sedan jag var ett barn, men jag har aldrig funnit någon plats i de vuxnas värld. Det är som om jag aldrig blivit vuxen på allvar.

Förrän nu.

Post mortem

830828 Söndag.
Mamma pratade om sig och pappa medan vi tog en promenad ner på stan. Hon berättade om hur de träffades och de killar hon uppvaktades av (men inte låg med!) före pappa. Hon sa att hennes syskon tyckt att hon gifte ner sig med en fattig konstnär, men nu ringer de och gråter av sorg. Hon nobbade en greve, en officer och en författare som sänt henne ett album med dikter. När de gift sig sände pappa henne till RFSU för att skaffa sig ett pessar. Han var upplyst och på så vis kom det sig att de dröjde åtta år med att skaffa barn. Han drev sin damfrisering och gick på akademin för att bli konstnär, medan mamma utbildade sig så att hon skulle kunna ta över rörelsen.

*

Igår fick jag för mig att det var pappa som kände sig ensam där han låg. Jag ville vara med honom, men insåg att jag aldrig mer skulle kunna visa honom något, aldrig mer skulle få höra honom berömma eller kritisera, aldrig mer skulle få prata med honom. Mamma finns förstås kvar, men det är inte samma sak.

830901 Torsdag.
Tillbaks efter en promenad i stan med Cecilia. Pappas död har fört oss närmare varandra. Det gäller inte bara oss, utan alla vänner och släktingar. Det stora vita soffbordet är fyllt av blombuketter. Telefonen ringer och brev anländer med kondoleanser.

*

Cecilia och jag hade just passerat jazzklubben Engelen och kommit in på Järntorget då jag plötsligt såg Susanne. Hon hade håret uppsatt, var klädd i en röd dräkt och hade högklackade skor. I ena handen höll hon en boutiquekasse och i den andra en mans hand. När vi var utom hörhåll berättade jag att det var hon och att mötet inte väckt några större sensationer, vilket kanske var sant. Men vad ska hända med mig och Cecilia? Kommer vi att bli ihop igen? Jag tror att hon fortfarande älskar mig.

830902 Fredag.
Varför kramade hon mig inte? Vågade hon inte? Jag hade två bröder att slåss med. Vi var fem vid matbordet. De var tre. Hon protesterade länge mot modet och gör det fortfarande. Hon vill inte göra sig till, utan bli älskad blott för sin egen skull. Men män vill förföras. De älskar spänningen. Det är vanligen modern som står för tryggheten och henne kan sonen inte bli attraherad av. Sexualiteten är mystiken. Men om fadern är manlighet och kraft – är det då barnet i mannen som charmar kvinnan? Det skulle ju stämma med det faktum att det är lättare att flirta när man är full. Kvinnan skräms av den seriösa mannen. Han får henne att tänka på sin far.

Var det därför pappa erövrade mamma? Hon var ju i praktiken faderlös eftersom morfar tog till flaskan under den stora depressionen och övergav mormor och hennes syskon. Pappa hade å sin sida mognat tidigt genom förlusten av sin far när han var tio. Han var 31 när han bjöd upp mamma på Skansen den sommaren 1941. Hon var en oskuldsfull tjugoåring och jag undrar om han inte på sätt och vis blev både hennes älskare och far.

830904 Söndag.
Det är nu över en vecka sedan pappa dog. Vi gick ner till Maria Kyrka för att höra uppläsningen av hans namn under mässan. Efteråt åt vi lunch hos mamma och sedan började Georg, jag och Per utrymma ateljén. Vi bar upp mängder av tavlor, akvareller och teckningar till lägenheten. Mamma ville ha så mycket som möjligt i sovrummet, eftersom hon är rädd för att skattmasen. Tanken på att någon utomstående ska tränga sig på och göra anspråk på pappas konst känns kränkande. Eleena, Cecilia och Kicki hjälpte till att förbereda begravningskaffet som vi skulle ha nere i biblioteket. Mamma orkade inte gå dit.

Måste jag hålla tal vid begravningen? Visst skulle jag vilja det, men det är kort om tid och jag vet inte vad ska jag säga.

830905 Måndag.
Fridolf Luthander är 62 år och har pigga och vänliga ögon. Vi hälsade på honom efter högmässan och han bad oss komma upp till hans kontor för att prata. Nu satt vi i hans rum och han tog fram ett klipp från Dagbladet ur en anteckningsbok. Det var min text, men det visste han inte. Vi berättade om pappa och hans liv. Jag sa att pappa aldrig varit särskilt religiös av sig och inte haft något gudsbegrepp (var fick jag det ifrån?!)

830906 Tisdag.
Klockan nio var vi på bårhuset för att se pappa för sista gången. Det stod en kista i ett litet rum och i den låg en död människa med knäppta händer och en vit näsduk över ansiktet. Representanten för begravningsbyrån lyfte på näsduken. Det var inte lätt att känna igen pappa i kroppen som låg där med blåa fingertoppar och naglar. Hans vackra lockiga hår hade slocknat och munnen var blek och bred och hopbiten. Mamma hade bett mig ta en bild på honom, men jag kunde inte. Det var inte så jag ville minnas honom. Han var sig så olik även jämfört med hur han sett ut på Södersjukhuset. Det var som om hans ansikte fått en främmande fyllighet. Vi grät, men stannade inte länge.

Hemma i lägenheten slog jag mig ner i den vita skinnsoffan och tittade på några porträtt jag tog på pappa i maj. Jag ville skaka av mig bilden från bårhuset, men istället flöt en ny tanke upp till ytan: Tänk om de förväxlat honom med någon annan? Han vi såg hade ju ingen mustasch. Jag delade med mig av min misstanke med mamma som ringde begravningsbyrån med en gång och de lovade att undersöka saken. Vi kände oss lättade av tanken på att det inte varit pappa vi sett. Mannen på bårhuset måste ha varit tjugo år äldre än pappa som ju var vacker och hade ett smalt, fint ansikte med nyansat skägg och mustasch.

Efter en stund ringde en professor Tagesson och förklarade att han personligen åkt ner till bårhuset och kunde bekräfta att det verkligen skett en förväxling. Han bad så hemskt mycket om ursäkt och sa att det var ett mycket allvarligt fel som begåtts. Han försäkrade mamma att han nu sett hennes make och att han var väldigt stilig i sitt skägg och sin mustasch. Vi bestämde tid för ett nytt besök och nu såg vi fram emot det. Det skulle bli så skönt att få se pappa som han var, som vi kände honom. När Georg fick höra om vad som hänt, sa han att han och Eleena var säkra på att det var pappa vi sett och att hon kom ihåg namnskylten på handleden. Han var också säker på att mannen vi sett på morgonen hade skägg.
”Det finns bara ett sätt att bli säkra på saken och det är att vi åker dit igen,” sa jag.

Halv fyra var vi där igen och möttes av en annan representant för byrån.
”Det hade funnits två kistor i lokalen och det hade skett en förväxling,” sa han.
Vi gick in igen.

Ekkistan låg mitt i rummet med locket på glänt, nästan slutet. Representanten öppnade locket och gick runt mot huvudändan. Näsduken togs bort. Det var samma man tänkte jag, men ändå var han mer lik pappa nu än i morse. Begravningsbyrån hade lagt tre röda rosor i kistan. Mamma tog dem och lade dem på pappas bröst. Georg mumlade att det var samma man.

Mamma rörde vid pappas hår och försökte få det att resa sig. Det var verkligen pappa som låg där, men han var så död.

Jag tog bilderna.

Georg lämnade rummet och började prata med mannen från byrån. Han sa att det varit pappa vi sett i morse, något som gjorde mamma upprörd. Jag tror att det var chocken över kontrasten mot hur pappa såg ut på Södersjukhuset som förvirrat henne, Per och mig. Georg och Eleena hade inte sett honom död förrän idag, så för dem var det lättare att acceptera bilden av den döde.

830910 Lördag.

Pappa älskade att resa
men det blev hans kortaste resa
som förde honom längst bort.

Han gick fram till fönstret
och tittade på termometern
och så var han inte mer.

När jag kom hem till lägenheten
från Södersjukhuset kalla korridårer
stod hans tofflor kvar där han lämnat dem.

Lördag kväll.
Det är dagen före tioårsdagen av kuppen i Chile. Bedövningen håller av allt att döma på att släppa. Drusiska styrkor håller 40.000 kristna inspärrade i en stad i Libanon. Röda Korset släpps inte in. Mini-ubåtar jagas mitt i Stockholm. Sovjetisk TV intervjuar piloten som sköt ned det sydkoreanska civilflygplanet med 269 passagerare ombord.

Björn och jag fikade på konditori Eclair. Vi pratade om seder och ritualer och dödsfall. Sedan promenerade vi hem till Hornspuckeln. Mamma blev glad över besöket och bjöd på mat (hon hade kycklingar kvar sedan igår som hon värmde upp.) Björn föreslog att han och jag skulle bilda ett konsultbolag inriktat på Kina. Han kan juridik och jag ekonomi.

830911 Söndag.
Jag har nu begravt min far.
Han har varit död i över två veckor nu.
Det känns overkligt.
Vi kämpar alla för att fylla ut tomrummet. Det är stort. Ingen kan längre öppna dörren till hans rum, men det känns som om han trots allt finns, som om han fortsätter att tänka, fast det är jag som tänker hans tankar.

Läser Delblancs ”Jerusalems natt.” Den avsedda, men inte uttalade kopplingen mellan det första kristna ”partiet” och dagens kommunistpartier är slående och korrekt.

*

Det var över hundra människor i Mariakyrkan på begravningen. Vi samlades först i ett korrum till höger om ingången för att prästen skulle kunna gå igenom ceremonin i förväg. Efter griftetalet, psalmerna och att Gudmund Höök sjungit dikterna av Dan Andersson och Bengt E. Nyström ledde prästen mamma fram till kistan. Det såg ett tag ut som om hon skulle svimma, men hon tog stöd med båda händerna mot kistlocket och bibehöll balansen. Det såg ut som om hon ville sträcka sig genom locket till sin älskade make.

Sedan var det vår tur.

Par efter par gick vi fram bärande sorgen i våra tomma ansikten, vände oss mot kistan och lade ned våra röda rosor. Därefter var det dags för pappas systrar, mammas syskon och våra kusiner. De passerade kistan en och en eller två och två och ovanpå locket växte det upp ett berg av blommor. Sedan var det vännernas tur. 83-åriga Dorotea Rosén var först bland pappas vänner att gå fram. Hon höll ett knippe gula nejlikor som hon kysste innan hon lade dem ifrån sig. Många bugade sig och några artistkollegor höll små tal eller reciterade någon vers. Flera grät högt.

När ceremonin var över tog prästen mamma under armen och ledde församlingen ut. Lite senare vart det begravningskaffe i biblioteket. Pappas vän Franz Lieberman höll ett litet tal och spelade sedan två av pappas klassiska favoriter på flygeln, Chopin och Beethoven.

Sedan var det min tur.


”Den 17 juli 1910 föddes ett gossebarn hos grosshandlaren J.E. Videmark på Söder i Norrbyhamn. Mor till gossen, som senare döptes Hans Fredrik, var Carolina Eulalia, född Carlsson. Vad jag känner till var det ett friskt och normalt barn.”

Så inleddes den bok pappa blott hann börja skriva på. Ett par sidor längre fram drabbas den lille gossen av dubbelsidig lunginflammation och febern höll sig under mer än en vecka nära 42 grader. Stadens tre läkare stod maktlösa.

”Far satt vid sängen med armarna över stolskarmen och jag minns tydligt tårarna som rann nerför hans kinder! Jag kämpade länge mot sjukdomen, det såg mycket illa ut. Läkarna hade gett upp, men en väninna till mamma sa åt henne att 'så länge det finns liv finns det hopp'. De två kvinnorna lindade in mig i våta lakan och det blev vändningen. (...) Så en vacker vårdag kunde läkarna endast konstatera att ett under hade skett.”

Sjukdomen hade då varat i ett halvt år vilket är en mycket lång tid för ett barn, men den krävde sin tribut i form av ett svårt hjärtfel.
Det finns ett ordspråk som säger att du ska leva som vore varje dag din sista. För pappa var detta en smärtsam realitet och något som förstärkte den livskänsla som lyser så starkt i hans konst och i våra minnen av honom. Fär honom var en vacker sommarmorgon aldrig något självklart, utan en gåva, ett under.

Den 29:e juli 1945 skriver den 35:årige Fredrik Videmark i sin första dagbok:

”Jag är nu målare helt och fullt, och kan inte längre kompromissa.”

Gossen som drömt om att bli uppfinnnare, eller boxare som Jack Dempsey, men av hälsoskäl fått bli frisörlärling, var nu bliven konstnär.
Han drömde som alla människor om ett slut på kompromisserna och han var oerhört stolt över sitt yrke. Ändå var han inte beredd att offra allt för konsten, för den var inget självändamål, utan till för att berika människornas liv.

Om han ställts inför det berömda valet mellan att rädda ett litet barn eller ett mästerverk så hade han självklart valt barnet. I den meningen accepterade han inte parollen l'art pour l'art. Konsten måste alltid stå på livets sida.
När han under sin vistelse som patient på klostersjukhuset i Chalon sur Saone tecknade en döende fransk gubbe, var det inte döden, utan livet han fångade med sitt ritstift.
Sjukdomen gav honom ett gott hjärta och en inträngande blick.
Men till detta måste läggas yrkeskunnandet och beslutsamheten för att vi ska få en riktig bild av konstnären och människan Fredrik Videmark.

På sin 36:e födelsedag skrev han:

”Om ni visste vad som ligger bakom ett enda träd eller en liten del av ett konstverk, av studier och ödmjukhet inför naturen, innan man kan måla det som man känner är det enda riktiga.”

Pappa spåddes ett kort liv.
Det blev 73 år, ett liv fyllt av kärlek, arbete och resor.

Höstlig ångest

830912 Måndag.
Dagens ”stora” händelse var förstås mötet med Susanne. Det var i korridoren på väg till den första mattelektionen. I andra ändan av korridoren skymtade jag ett hår som påminde om hennes. Det var hon. Jag blev nervös, men räddades när min blick möttes Zoubirs. Vi började prata. Hon stod och pratade med Ylva som först såg mig. Susanne tittade åt mitt håll, sa hej och log.
Vad betydde det leendet? Att hon förstod hur pressad jag kände mig? Att hon log vid tanken på killen som skrivit kärleksbrev till henne? Log hon åt hemligheten? Åt sin makt?

Jag gick inte fram, utan fortsatte prata med Zoubir tills läraren dök upp. Vi var runt 30 studenter där. Susanne och jag hamnade i samma rad, men på var sin kant. Våra ögon möttes inte under hela föreläsningen. Jag iakttog henne några gånger. Hon hade målat naglarna – det gjorde hon inte förut. På rasten var hon kvick ut och tog hissen ned tillsammans med Ylva. Zoubir ville röka, men vi tog trappan ned till gården.

*

Damerna saknades när läraren stängde dörren efter rasten, men dök upp efter någon minut. Hon hade köpt ett paket gula Blend – inte rökte hon förut? Våra blickar möttes inte. Tittade hon på mig någon gång? Var hon trots allt arg? Eller likgiltig? När lektionen var över satte jag på mig rocken, mån om att sorgebandet skulle synas. En kille bredvid tilltalade henne. Jag sökte hennes blick när jag gick ut, men fann den inte. Ylva gick däremot ikapp mig i trappan och började språka. Hon berättade att hon befann sig i en ofrivillig separation. Hennes kille hade blivit förälskad i en annan och gjort slut. Jag frågade hur länge de varit ihop. Fyra år, sa hon. På vägen ut berättade jag om min ”ofrivilliga separation” - från min far. Jag berättade också att jag flyttat och hoppades att hon skulle skvallra för Susanne.

830913 Tisdag.
Döden är så tveklös. Det är det enda jag säkert vet. Jag har sett min far livlös. Jag har känt hans döda hår och kalla hud. Det finns så många goda skäl för säga att han dog på ett fint sätt. Han fick dö hemma. Han behövde inte lida. Han dog i ett lyckligt ögonblick. Men ändå. Jag önskar att han bara låg och sov och att jag kunde ringa honom i morgon och fråga hur han mår, men som sagt, det råder ingen tvekan om döden. Allt annat kan diskuteras. Döden är, men pappa är inte. Den definitiva punkten har satts för vårt alltför korta samtal.

830914 Onsdag.
Drömde att far och jag var tillsammans. Vi var ute någonstans. Mamma och pappa väntade på en båt, en skärgårdsbåt eller en färja. Folk gick omkring i en park och hade ”freestyles” på sig. Vi missade båten. Det var bråttom. Pappa blev dålig. Först var han välklädd och fin. Sen var han naken, mager och blånande. Han dog. I drömmen återkallades också ett barndomsminne. Det var ett trapphus i en gammal fastighet där det var högt i tak och trappavsatserna blankslitna. Hissdörrarna var stora och höga och hade gallerdörrar. Det var en ödsligt och skrämmande. Var det ett minne från när vi som små besökte mammas moster Greta?

*

Jag var på universitetet hela dagen. Studerade Alpha C. Chiangs ”Fundamental Methods of Mathematical Economics,” men hade svårt att koncentrera mig. En söt juridikstuderande hade ögonen på mig och tittade när jag gick för att äta lunch. Hon såg att jag såg och slog genast ned blicken. Jag tror att ytterligare en tjej har ögonen på mig.

Blev inte mycket gjort på uppsatsen.

I morgon kväll ska jag på nästa föreläsning. Då träffar jag henne. Vad ska jag säga? Be om ursäkt? Mina känslor förbryllar. Är jag fortfarande förälskad, trots att jag inte vill erkänna det? Jag vet inte. Rött och svart. Vad drömmer jag om?

830915 Torsdag.
Ensam hemma. Mörkt och regnigt ute. Tänkte gå till Prinsen efter föreläsningen, men åtrade mig och vandrade vidare i det lätta regnet. Slutenheten kom sig inte bara av pappas död, utan också av mötet med henne.

Salen var nästan tom idag. Jag satte mig till vänster ungefär halvvägs bak i salen. Lena kom några minuter senare, hejade och slog sig ned i närheten av mig, men med en plats ledig mellan oss. Så kom Ylva och sedan Susanne, som efter ett ögonblicks tvekan om var hon skulle sätta sig slog sig ned mellan Lena och mig. Hon ville sitta bredvid sin väninna, men ville hon även sitta bredvid mig? Eller var det såpass likgiltigt att det inte innebar något besvär? (Besväret är ju mitt! Det är jag som sitter där med mitt dåligt samvete.) Hon var klädd i en mörkgrå kavaj över en klarröd ylletröja. Hon hade mascara runt ögonen, men vare sig nagellack eller läppstift. Jag tror att hon iakttog mig några gånger idag och vi pratade lite. Jag berättade för henne och Lena att min pappa dött. Hon frågade hur det kändes.
”Det är tungt,” svarade jag.

*

Under rasten stod jag mitt emot henne. Vad tänkte hon om mig? Tyckte hon att jag var snygg? Tänk om hon har blivit....Nej, varför skulle hon ha blivit det? ... Jag är knappast hennes typ. Vem är jag i detta spel? Och vilken roll spelar Cecilia? Vad har Susanne som hon saknar, förutom att Cecilia älskar mig? Om man inte ens förstår sig själv, vad förstår man då? Driften, kåtheten – den förstår jag mycket väl. Men ska man behöva bli en bedragare för att få den tillfredsställd?!

830916 Fredag.
Mamma fortsätter berätta minnen. Hennes distanserade och objektiva bild av sin mor och den förstående och varma bilden av sin far förvånade mig. Hon har efter pappas död vuxit i mina ögon, men det oroar mig att hon nu pratar om sin egen bortgång som om hennes tid redan är utmätt.

830918 Söndag.
Lustigt att det ligger så mycket makt i det vi har eller inte har på våra fötter, fast det är egentligen inte alls så lustigt. Romantikern vandrar barfota, medan sadisten ståtar i svarta stövlar.

*

Såg sista föreställningen av Tjechovs ”Måsen” på Dramaten. Underbar i all sin sorgsna pessimism. Konsten och livet. Människans lidande av att inte känna något mål. Tomheten.

Följande tanke seglade upp under pjäsen: När pappa, som så älskade livet, ändå dog, förlorade jag en del av min tro på livet. Så känns det i varje fall. Eller åmar jag mig bara för att att hitta en gripande replik att imponera på Susanne med? Hon upptar mig. Jag riskerar än en gång löjet. Kvinnor föraktar förloraren. Det var innebörden av en replik i pjäsen. Alltså föraktar hon mig, eftersom jag led nederlag i min kärlek till henne.

830919 Måndag.
Hon föreslog att vi skulle fika. Det förvånade mig, för när vi pratade om mitt brev till henne drack hon bara juice.

*

Mina tankar har kört fast i en elliptisk bana runt pappa och Susanne. Hon var på föreläsningen och satte sig framför mig. Hon frågade hur jag mådde.
”Det är blandat,” sa jag.
Hon hade en grå kavaj och en rosa blus som var så tunn att jag kunde se hennes bh. Jag begriper inte varför hon har ett sådant sug. Magnetism, skulle Strindberg sagt.

Det börjar skymma på och det är dags att cykla hem. Jag lägger pennan åt sidan och byter Brel mot Ferré.

*

Det plågar mig att Cecilia fortfarande älskar mig. Jag är rädd att såra henne mer än jag redan gjort, men vad ska jag ta mig till? Spola mina känslor? Betyder det då ingenting att mitt hjärta reagerar så våldsamt inför Susanne? Samma sak hände på Öland med Marie-Louise, men den förälskelsen avbröts i tid när jag återvände till Stockholm. Nu sitter jag två gånger i veckan med Susanne på armlängds avstånd. Hon pratar vänligt med mig, vänder sig ibland mot mig och iakttar mina kläder, medan det i andra ögonblick är som om jag inte finns.

Vilka ögonblick är det som gäller?

Förmodligen lyssnar hon på mig av respekt. Hon tittar på mig därför att hon vet att jag tycker om henne och att detta skapar en viss nyfikenhet. Mer är det inte, såvida det inte är slut med hennes kille. Kanske finns det en chans om jag tar det lugnt denna gång?

830920 Tisdag.
Jag vaknar av att jag brinner och det är för henne jag brinner, men drömmen drevs inte så mycket av begär som av dilemmat; om hur jag ska kunna vinna henne. Varför utsätter jag mig för denna plåga? Varför på nytt tända den eld som redan svett min själ? Förälskelsen bemäktigar sig själen som ett virus en kropp. Offret kämpar emot, men febern bara fortsätter stiga.

*

När jag ligger på magen känner jag hjärtat slå mot madrassen. Tunga, dova slag. Papps död ger en ny innebörd åt detta ljud. Tanken på att det en dag kan sluta slå skrämmer mig. Döden skrämmer mig. Den driver mig tillbaks till livet. Det enda försvaret är ett nytt liv – ett barn! Vill jag ha henne som mor till mina barn?

*

När jag hör mitt eget hjärta slå minns jag pappas notering i sin dagbok. ”I natt var hjärtat oroligt.”

830921 Onsdag
USA blir alltmer indraget i striderna utanför Beirut. Det blir kanske världskrig trots allt. Världskrig som vardagsmat, men lidandet är fortfarande så långt borta.

*

Nattsudd straffar sig. Tog en rask promenad, eftersom jag var så trött. Såg en helikopter från Ostermans aero landa på pontonen nere vid Gamla Stans T-banestation. En man och tre tonåringar väntade. Jag var rädd för att rotorbladet skulle lossna och halshugga mig, men kuvade instinkten att dra mig undan. Så flög de sin väg.

830923 Fredag
Hon var klädd i mörkbrunt och hade en halvlång kjol. Hon såg blek och trött ut. Det var bara hon och jag där av det ”gamla gänget.” Hon har ett så mjukt och fint sätt. Liksom jag blir hon osäker när hon ligger efter eller det är något hon inte förstår. Hon stack efter första timmen. Tyckte att det var meningslöst att sitta där när hon inte hunnit förbereda sig. Bad att få låna mina anteckningar.
”Vi ses på måndag,” sa hon.
”Okej, hej då,” sa jag och vinkade samtidigt som våra ögon möttes.
Hennes blick är så försiktig, så tankfull. När hon pratade med Lena i måndags såg jag att hon också kan ha en glimt i ögat, men mot mig är hon allvarlig. Varm, men saklig. Hennes röst är dämpad, men klar. Jag älskar henne.

*

Jag måste bromsa mina känslor om jag inte ska köra huvudet i väggen igen. Jag känner henne knappt. Vet bara att hon är intelligent, vacker och försynt. Vet bara att jag älskar henne. Min plan är att ta det lugnt, att inte göra något, utan låta det som eventuellt finns mogna fram. Klär mig så snyggt jag kan inför föreläsningarna. Idag var jag och klippte mig strax innan. Vi satt bredvid varandra. Varför älskar jag henne? Är det spänningen? Tänkte ett tag att detta är ett projekt på ett halvårs sikt. Målet att vinna henne som livskamrat. Jag har blivit såpass gammal att jag vill gifta mig – om jag bara finner den rätta! Mitt hjärta vrålar: DET ÄR HON! Men jag vet så lite om henne. Kanske skulle våra intressen dra åt alltför olika håll.

830924 Lördag.
Pappa gravsattes idag. En representant för begravningsbyrån hade med sig urnan dold av en svart liten duk. Vädret var klart och vackert. Vi gick ett hundratal meter bortanför kapellet till kvarter 107. Jag tyckte inte om platsen. Gravarna stod så tätt. De främsta raderna saknade stenar eftersom de var ”färskast.” Det var grävt en grop vid pappas grav och över den låg ett skynke med ett runt hål i. En pinne med vårt efternamn ditskrivet markerade var gravstenen skulle stå. Representanten stoppade ned den gröna urnan i hålet och vi lade några rosor ovanpå den, men spred ut resten vid sidan om. Blåsten ruskade träden och gula löv seglade ner över gravarna.
Per körde taxi mellan fyra och nio på kvällen. Kicki kom förbi med Tom eftersom hon bett mamma vara barnvakt. Det var en vacker och solig kväll, så jag tog honom med på en promenad. Vi gick ner till Mariatorget där jag visade honom statyn ”Tors hammare.” Han sprang några varv runt den och sa sedan att han ville ha glass. Jag tog honom till glassbaren och köpte en stor strut som vi delade på. Det gillade han. Jag kände mig för i rollen som pappa. Sedan fortsatte vi upp till Mariabergets lekplats där vi beundrade utsikten över staden. Han såg båtar, tåg, bilar (han älskar bilar!) och flygplan. Jag gungade honom och hjälpte till med grävskopan. Han var mycket nöjd när vi återvände till farmor och somnade medan jag läste sagor för honom.
Per kom upp och hälsade på under en paus vid niotiden. Han berättade en sak som jag inte känt till: En dag när han var på besök hade han med sig sin flickväns schäfer Buck. Han stängde in Benji, vår afghanhund, i pappas kontor, men hon lyckades pilla upp dörren och var ilsken mot intränglingen. Buck var emellertid ung och stark och bet Benji över nacken. Per sa att han tvingades sära på hundarna och att pappa blev ”hysterisk.” Bucks käftar hade rivit upp ett stort sår på Benjis hals. Veckan efter gjorde pappa en målning av striden.

*

Jag fantiserar om hur vi skulle kunna ha det om det nu blev vi två, vilket det förstås inte blir. Tröstar mig med att jag i varje fall får träffa henne igen på måndag.

830926 Måndag.
Jag tror att det tog slut idag. Jag vet inte vad som är värst – att älska utan att få svar, eller att förlora tron på kärlekens möjlighet. För om det plötsligt bara upphör, vad har jag då sysslat med det senaste året? Men det är över. En bild ersätts av en annan. Om den är mer realistisk vet jag inte. Jag kom att tänka på ”En dåres försvarstal” när jag vandrade hem efter föreläsningen.
Är hatet det enda sättet att frigöra sig?

*

Hennes andning var uppbragd och hon kliade sig stressat. Kanske var hon förkyld. Hon verkade självupptagen och osäker. Alltså var hon en människa och ingen gudinna. Märker att jag inte längre skriver som en som älskar, utan som en som analyserar. Exit amore!

*

Jag gick ut och gick vid åttatiden med Grace Jones ”Living My Life” i hörlurarna. Det var mörkt och ljummet och jag letade efter ett ställe där jag kunde slå mig ner över ett glas vin för att skriva av mig min depression, men jag bara gick och gick och gick. Väl nere i Gamla Stan tog jag Österlånggatan västerut, halkade till på en ölbestänkt kullersten utanför pissoaren och kastade ett öga på S:t Göran dräpande sin drake innan jag lämnade den trånga gränden och korsade Slottsbacken i riktning Skeppsbron. Kungapalatset gav som vanligt ett dött och ödsligt intryck, om man inte ska räkna den värnpliktiga hedersvakten till dess liv, men Berns glasveranda på andra sidan viken såg varm och inbjudande ut, om än i dyraste laget för en fattig forskarstudent. Jag irrade omkring en stund på Kungsträdgården medan jag funderande på att gå till Café Opera, Victoria eller Daily News, men mitt humör var alltför miserabelt. Och Vau-de-Ville var fullpackat, så jag slank Hamngatan ner förbi Berzelii Park och till vänster in på Birger Jarlsgatan, där jag skippade både Birger Bar och Riche’s Bar mitt emot. Vid Stureplan vek jag av in på Kungsgatan, som var livlig som vanligt, men inte hade något att erbjuda mig. Jag såg par komma ut från biograferna och kände mig ännu ensammare. Några fulla tonåringar satt på konserthustrappan vid Orfeus-statyn och kastade ölburkar ut på det tomma torget. Jag ökade tempot för att inte dras in i något bråk och tog av in på Drottninggatan i rikting Gamla Stan. En omkullvräkt soptunna låg på gågatan och två stora måsar festade på det utspillda skräpet. Några medelålders turister stannade vid ett skyltfönster och skrattade åt något innan de långsamt vandrade vidare mot Sergels Torg till.
Jag fortsatte mot Riddarholmen och följde dess östra sida ner på Järnvägsbron där jag stannade och tittade ut över den blåsvarta fjärden. Vattnet var lungt och på andra sidan kunde jag se Bellmanstornet på toppen av klippan och nere vid Södermälarkaj låg den gamla röda båten som huserar både ett vandrarhem och en krog. Mina ben kändes ganska möra vid det här laget, men jag måste ändå äntra Mariatrappans branta trappa för att komma upp till Hornsgatan och mitt tillfälliga hem.

831027 Tisdag.
Tog en timmas promenad efter att ha lyssnat på radions ”Nyhetsmorgon” och ”Ekot.” Följde Norr Mälarstrand till Fridhemsgatan där jag tog tunnelbanan till T-centralen. Fortsatte via Riddarholmen upp tillbaks till Hornspuckeln. Gråtunga gator och så jag som kämpade med min sorg, besvikelse och avsaknad av bestämmelseort. Det finns ingenstans att gå för mig. Finns bara här. För två dagar sedan tänkte jag mig framtiden som en förlovning till våren och bröllop på försommaren. Faderskap och liv.

Jag hade sett fram emot måndagen full av hopp, men nu är det tisdag och det är analysens destruktiva kraft som driver mig. Jag vill iaktta, plocka sönder, vara realist och radera en bit av min historia.

*

'3. ”Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit.” (Francois Wahl) I de korta ögonblick då jag talar förgäves är det som om jag dog. Ty den älskade blir då en förseglad gestalt, en drömfigur som tiger, och stumhet i drömmen betyder död. (Freud) Eller: den givmilda Modern visar mig Spegeln, Bilden, och talar till mig: ”Detta är du.” Men den stumma Modern säger inte vad jag är: jag har inte längre någon grund att stå på, jag svävar smärtsamt omkring utan att existera.'

(Roland Barthes, ”Kärlekens samtal,” s 202, Stockholm, 1983.)

”STUMHET. Den älskande människan våndas över att den älskade svarar fåordigt eller inte alls på de ord (i tal eller brev) som hon riktar till denne.”

(a.a. s 201)

830928 Onsdag.
Jag kunde inte bestämma mig för att söka jobb på Morgonbladet. Mina pengar håller på att ta slut, men om jag jobbar natt på tidningen tjänar jag 10.000 kr i månaden. Och tiden kommer att rinna genom fingrarna ännu fortare.

*

Tänkte på Cecilia. Om jag hade kämpat skulle jag kanske ha kunnat rädda vår relation, men jag ville inte kämpa. Jag var förälskad i en annan kvinna och svävade i det blå. Idag vill jag stänga luckorna kring mitt hjärterum. Jag slösar bort för mycket energi på känslomässiga äventyr.

831002 Söndag.
Cecilia och jag gick på Moderna Muséets de Koening-utställning. Hon hade satt på sig kjol och finskor och vi hade tänkt gå på Café Opera efter utställningen, men det var lång kö, så vi gick på NK istället och hamnade på Salladsbaren sju trappor upp. Det var två saker hon ville prata om: Hon älskar mig fortfarande och vill att jag plockar bort resten av mina saker ur lägenheten.
”Annars är det som om din flyttning bara är tillfällig.”

871003 Måndag.
Sökt jobb på Morgonbladet. Skrivit klar de fyra första kapitlen i Kina-uppsatsen.

*

Tar fram Barthes ur bokhyllan. Slår på måfå. Fastnar för avsnittet ”Osäkra tecken.”

”Jag letar efter tecken – men för vadå? Vilket är föremålet för min läsning? Är det: älskar jag (älskar jag fortfarande, älskar jag inte längre)? Är det min framtid jag försöker utläsa, genom att tolka det inskrivna och därigenom det som ska hända mig – i en process som samtidigt är paleografi och spådomskonst? Är det inte snarare så, när allt kommer omkring, att jag fastnat i en fråga, som jag outtröttligen kräver svar på i den andres ansikte: vad är jag värd? (Balzac)”
(Barthes s 213)

*

I lördags morse var jag bakfull, eftersom Björn och jag varit på ”Studio” kvällen innan. Han dansade en del, men jag kom mig aldrig för att bjuda upp och kände mig löjlig. Det regnade lätt när vi skiljdes åt vid tvåtiden. Jag ställde mig att vänta på nattbussen, men fick efter ett par minuter sällskap av ett par halvfulla killar i tjugoårsåldern. Den ena hade långt hår och började provocera mig. Han ville få mig att klippa till först så att han och hans kompis skulle kunna leverera en uppvisning i wushu. Men jag lät mig inte provoceras, inte ens när han slagit med sin knutna näve mot mitt hjärta. Min dagbok dämpade stötarna. Jag funderade på att gå därifrån, för jag ville inte slåss, helst inte mot två wushu-lirare. Då stannade en taxi alldeles bredvid och ur den kom fyra ungdomar, vilket avledde hans uppmärksamhet. Det dröjde inte länge förrän han utdelade örfilar åt en av nykomlingarna som inte var lika svår att provocera. Som tur var kom bussen och det blev inget slagsmål. Bråkstakens ”filosofi” verkade vara att tvinga andra att stå för något, så att han själv skulle få visa var han stod.

*

'Liksom Octave hos Stendhal vet jag aldrig vad som är normalt; eftersom jag helt saknar förnuft (det vet jag) vänder jag mig till allmänna meningen för att få en utslagsgivande tolkning, men allmänna meningen ger bara motsägande vittnesbörd;...Den som söker sanningen får aldrig svar annat än i form av starka och livliga bilder – men dessa blir tvetydiga och otydliga så snart man försöker omsätta dem i tecken: liksom vid all spådomskonst måste den älskande som söker svar själv skapa sin sanning.'
(Barthes, s 214.)

831004 Tisdag.
Det är ett år sedan jag släppte bomben. Jag ångrar det trots att det var något av det ärligaste och modigaste jag någonsin gjort. Brevet låg i vänster innerficka och bakom den slog mitt hjärta förväntansfullt. Jag hade burit på brevet i en vecka och hade det med mig när jag tog bussen till jobbet.

Det innehöll min kärleksförklaring.

Jag hade suttit på Domus cafeteria och skrivit ett långt brev till henne som jag älskade så och nu var det dags att låta bomben brisera, komma vad komma skulle. Bussen var full, så jag fick stå, men det var lika gott det, för det var som om ingenting annat spelade någon roll längre. Brevet var ett hopp ut i det okända.

Det var kärlekens rus – förälskelsens sanslösa berusning – som fick mig att göra saker jag normalt aldrig skulle ha vågat göra. Och jag var så lycklig där jag vandrade ensam genom staden och njöt av dess skönhet. Dagen innan hade jag promenerat längs Norr Mälarstrand från Västerbrons norra fäste ända bort till Stadshuset där de nakna bronsstatyerna dansar vid Riddarfjär-den. Jag hade sprungit över gångbron till Riddarholmen och känt mig som Alain Delon i filmen ”Blow Up.” Det var som om min energi inte kände några gränser, som om jag gick på moln. Jag gled förbi de gamla stenhusen och rusade uppför landgången till utekaféet på Mälardrottningens akterdäck. Där slog jag mig ner över en kopp kaffe och läste dikten ännu en gång. Den talade om en emotionell öken, om drömmar och den tilltalade henne. Den beskrev, smickrade, gick nära, alldeles för nära och målade upp en framtid, en framtid jag ville dela med henne. Jag var hjälplöst och huvudlöst förälskad. Det var därför jag skrivit den långa dikten och stoppat den i ett kuvert addresserat till henne. Sedan hade jag velat fram och tillbaka, men det var som om jag inte längre hade något val. Jag måste ta chansen, måste ta risken.

Det kändes som om mitt hjärta skulle sluta slå när jag klev av bussen och gick fram till den gula brevlådan, men tiden frös när jag stack brevet i springan. Jag rörde mig som i trans och kände mig oändligt matt när locket slagit igen.

Nu fanns ingen återvändo. Nu hade jag gjort det. Alla tvivel var undanröjda. Jag hade ställt sig naken mitt på torget. Här är jag! Jag älskar dig! Jag vill dela mitt liv med dig! Min passion var offentlig.

Framme vid Morgonbladet tog jag hissen upp till tredje våningen, hälsade på förstasidechefen, nyhetsredaktören, vaktmästaren och mina kollegor och gick bort till min plats på redaktionen. Det var en lugn dag. Inga större nyheter. Nyhetsredaktören kom över med en sidskiss och sa att ”du tar sidan elva.” Annonsutrymmet var som vanligt markerat och den övre tredjedelen av sidan var öppen för redaktionellt material. Efter en halvtimma kom han över med två texter utskrivna på tidningens blå manuslappar. Jag redigerade dem, rättade felskrivningar, strök onödiga upprepningar, lade till rubriker och mellanrubriker och gav sedan de redigerade texterna till nyhetsredaktören som skummade igenom dem, nickade, gav mig en uppskattande blick över läsglasögonen som balanserade på nästippen, vände sig om och räckte den till vaktmästaren, som stoppade manusen i en tub och sände iväg dem till sätteriet med rörposten.

Landsortsupplagan var klar halv åtta och nattredaktionen gick ner till matsalen för att äta middag. Normalt skulle jag gjort samma sak, men denna kväll var jag inte det minsta hungrig. Jag gick bort till featureredaktionen som låg öde på kvällen och slog mig ner i en stol. Där satt jag med en rusande puls och kände mig som Raskolnikov. Jag ångrade redan min handling, men det fanns ingenting att göra åt den saken. Jag sa till mig själv att jag inte haft något alternativ; att jag till varje pris måste få visshet; få veta om det fanns den minsta lilla chans. Om inte, så var det lika bra att jag fick veta det nu. Jag ville inte lida mer. Jag var fast. Jag var passionens fånge. Brevet var mitt spjut.

*

Tiden går. Mitt liv går. Varför denna rädsla för tiden? Pappa är död. Han hann inte mer än bråkdelen av vad han ville. Ändå vann han stor respekt.

*

Socialdemokraterna föreslår att vi ska överge enprocentsmålet och sänka u-hjälpen nästa år. Vilken oförmåga! Det har blivit politiskt omöjligt att gå emot girigheten.

Världskriget kanske kommer, inte för att USA eller Sovjet vill det, utan därför att ingen av dem kan tappa ansiktet i ett krisläge. Som när fyra sydkoreanska ministrar mördades i Burma vilket kan bringa spänningen mellan Nord- och Sydkorea till kokpunkten. Eller om Iran stänger av Hormuz-sundet och stryper västs oljeförsörjning.

*

Jag läser några dikter av Pierre Emmanuel i det nya numret av Artes. Jag fångas och länkar stämningen i dem till Milosz och mig själv. Östen Sjöstrand skriver:

”... att Emmanuel menar att vi har särskilt svårt att urskilja meningsfulla livsformer i den kris eller de kriser vi alla drabbas av, vi har ytterligt svårt att ta oss tid, eller få tid, att skilja sak från sken, väsentligt från oväsentligt.”

(Artes 5/1983 s 15)

”Samvetet kan vi inte upphäva, menar han, ansvaret för konsekvenserna av våra handlingar kommer vi inte ifrån. Och att vara skild från handlingens helhet uppfattar han som synd."

(a.a. s 17)

*

Går vi mot en världsregering? Supermakternas och de övrigas rivalitet utgör kanske förspelet. Jämför med bildandet av USA. Vi behöver en världsregering för att undvika en massförintelse; en världsregering som styr en värld av sociala klasser och nationer med enorma skillnader i resurser.

*

Ett par ögon tändes idag. Jag är smickrad, men vad ska jag göra?

831005 Onsdag.
En annan flicka därute har iakttagit mig sedan en tid och går nu på offensiv. Hon gav mig ett stort leende när vi möttes i morse och slog sig ned bredvid mig i bibliotekets läsesal. Hon hade sett min väska som jag placerat på min vanliga plats. Hon kom, såg mitt tecken och intog sin position medan jag var nere och fikade. När jag sedan kom tillbaks log hon. Jag morsade och hon svarade glatt. Hon ser ut att vara 23 och är mycket söt. Jag tror att hon läser statskunskap. Hon har blont och lite krusigt hår och är lätt fräknig. Sexig, men inte vampig.

Hon iakttog mig då och då. Väntade väl in min nästa fikapaus, men jag sköt på den eftersom jag inte visste vilket mitt nästa drag skulle bli. Halv elva satte hon på sig och gick bortåt, men gick först in på toaletten. Efter ett par minuter gick jag till kiosken i A-huset för att köpa Dagbladet och fortsatte sedan till caféet vid biblioteket. Hon kom dit efter en kvart och såg mig medan jag kikade på henne över tidningen. Hon köpte en kopp kaffe, men tordes inte slå sig ned vid mitt bord. En blick och ett leende fick jag och besvarade.

*

Strax före lunch kom hennes väninna. Det var lägligt, för jag skulle precis gå på toaletten, så damerna kunde skvallra som de behagade. De var på väg ut när jag kom tillbaks.
”Hej då,” sa hon.

*

Det är snart midnatt och jag är deprimerad. Cecilia föreslog att vi ska gå och se ”Svansjön.” Hon kämpar vidare för mig. Jag har de senaste dagarna läst en del poesi som jag tycker om. Framför allt Pierre Emmanuel. Blev inspirerad. Men min ådra är för närvarande strypt.

Mitt liv är just nu mestadels matematik. Hållit på med Maclaurin- och Taylor-utveckling idag.
Maclaurin f(x)= f(0)/0!+f'(0)/1!+f''(0)/2!.....+f(n)(0)/n!


Jag minns inte ansikten
slipad sandsten
slätpolerade ytor
ljummen stelhet
cementplattor
skyltfönster

Leenden
utan avsikt
drömlösa pudlar
ansade tankar

Skinheadhuvuden
på Sergels Torg

Trötthet
Rymd
Spegel
Ut i intet.

831006 Torsdag
Det regnar. Jag är förkyld. Ännu en vecka går mot sitt slut. Sorgen äter sig genom själens mull. Endast sorg och saknad förmår skapa. Den mätte sover. Jag sitter i ett hörn av lägenheten och ser genom fyra rum. Mina ögon är fönstren mellan de två första. Åter lyssnar jag på Schuberts ”Der Tod und das Mädchen.” Åter, åter, åter. Finns det då ingen väg framåt? Jag går igenom tre rum, men är hela tiden stilla, innnesluten i mitt uteslutande väsen. Min likgiltighet för omvärlden skrämmer mig. Schizofren? Nej, jag är alltid en. Det är denna djupt förankrade orörlighet i mitt väsen som tynger mig. Men man kan dö. Det bevisade pappa för mig. Han kunde allt.
Jag stannade hemma idag, trots att det satt en söt flicka och väntade på mig ute på universitetet. Det blir väl tid för henne också, men är det det jag vill? Eller jag kanske borde fråga mig: Vad är det jag vill?

831008 Lördag.

Sorgen seglar
som en fågel över fjärden.

Jag har ont i halsen, trots världskrigets möjlighet. Att avskaffa de globala förintelsevapnen är lika omöjligt som att finna vägen tillbaka till Paradiset.

831009 Söndag.
Jag var ute i Vårholmen och packade mina saker. Det kändes vemodigt att fysiskt bryta sönder den struktur som jag levt med i många år. Ännu värre var det förstås för henne. Visst är det mitt fel, men vad kan jag göra? Jag älskar henne inte. Hennes position är så svag just därför att hon älskar. Om hon bara kunde sluta älska mig, skulle hon kanske kunna vinna mig. Vetskapen om att man är älskad gör en immun mot just den kärleken.
Livet är grymt.

831012 Onsdag.
Varit hemma hos Rudolf Fors igår för att diskutera uppsatsen. Vi hann bara fram till och med Maos ”Stora Språng.” Han undrade om jag var intresserad av att sälja uppsatsen, eller en bearbetad version av den och lovade att höra med några vänner på Planekonomiska Institutet.

Jag somnade halv två och steg upp sju så att jag skulle kunna vara inne på biblioteket klockan nio, men min vanliga plats var upptagen när jag kom dit. Och de två damerna var inte där. En annan tjej som flirtar med mig tittade till när jag gick hem. Hon satt och fikade med sin kompis. Jag stannade lägligt till för att dra upp jackans blixtlås, men hon vågade inte titta när jag kom förbi. Hennes väninna hajade däremot till.

*

Trött, mycket trött. Läste matte, men det gick trögt och jag fokuserade mig istället på flickor. Fast i könets kraftfält.

831015 Lördag.
Tänkte på pappa igår natt. Bara saknade honom så. Det är fortfarande svårt att acceptera hans död.

831016 Söndag.
Läste en spännande artikel om romankonsten av den tjeckiske exilförfattaren Milan Kundera i Morgonbladet. Hos öststatsdissidenterna lever en djup och äkta humanism. Motsvarigheten i väst är kommunistpartidissidenterna, från Camus till Glucksmann. De senare slapp lyckligtvis sitta inspärrade.

831019 Onsdag
Fick nobben från Morgonbladet.
Livet tjänar ingenting till. Är det svartsyn?! Nej. Blott denna insikt gör det möjligt att leva i nuet. Men nog känns det att ha berövats varje tro. Jag tror på livet, som jag misstror. Jag är less på fruntimmer. Den enda sympatiska är Cecilia som jag förskjutit. Ett barn skulle jag vilja ha.

*

På Café Gråmunken.
Hopplöst att studera idag. Kom för sent till universitetet, så mitt revir på biblioteket var ockuperat. Fick leta ett bra tag innan jag hittade ett hörn där det emellertid var svinkallt. Jag var för övrigt emotionellt urskruvad. Fick en smäll för mycket igår. På sätt och vis var det skönt att jag inte fick jobbet, men det kändes också som att de stängde dörren för mig. Att nekas ett jobb har vissa likheter med att bli avvisad av en flicka. Det undergräver ens självförtroende. Man är förnekad

*

USA invaderade Grenada. Det gick snabbt och relativt smärtfritt att störta den kuppregim som tagit makten ett par dagar tidigare.

*

Ovanligt varmt idag. Solen lyste från en klar oktoberhimmel, medan vinden slet löven av träden. Kylan inomhus och min obefintliga koncentration fick mig att sticka efter lunch. Skötte några bankärenden. Köpte New York Review of Books och Lui.

Blir bara tyngre till sinnet. Trettio år. Trettio. Jag ger fan i kvinnor. Jag hatar er skulle jag till att skriva just som en förtjusande flicka klev in på caféet. Jag smalt för ett ögonblick, men återfann snart min trygga dysterhet. Döden som befriare från all strävan, från varje begär. Håller jag på att bli hinduist?!

Åkte hem en stund, men gick strax ner på stan igen lyssnande på Edith Piaf. Klockan var runt fyra på eftermiddagen och en blodröd sol tangerade horisonten.
Skridskobanan i Kungsträdgården har öppnats trots att vintern ännu känns långt borta. Almarna står nakna bredvid den gröne kopparkonungen. Jag gick och Piaf sjöng. Jag gick för att ruska av mig vemodet, trampa sönder deppigheten och återvinna kraft, men sjönk ihop som en misslyckad soufflé när jag såg en flicka kyssa en pojke framför Molins fontän. Det gjorde ont.
Efter en timmes promenad slog jag mig ned bland de svartklädda ungdomarna på Gråmunken. Inåtvänd, lyssnande och stum inför världen.

*

Jag vill bli poet och författare – inte ekonom! Men kanske är det bara ännu en flykt. Som författare slipper jag i och för sig anpassa mig, men jag får också gott om ensamhet. Denna ensamhet som är så viktig, så outhärdlig och så svår att uppnå. Alltid ensam. Är det självvalt, onormalt? Nej, jag tror inte det. Ensamhet är vårt första och mest grundläggande tillstånd. Det sociala livet är kort. Vi är sociala i återkommande pulser, nu, nu och nu, men därutöver är vi allena. Ljuset är bara en blinkande stjärna i ett svart universum.

*

Midnatt. Tentapressen känns allt starkare. Jag vill fly ifrån den och ta den först om en månad. Uppsatsen är viktigast, men det finns så mycket annat. Jag vill resa bort, vara ensam. Jag vill ha lugn och ro, stänga ute alla intryck. Koncentrera mig. Jag har ackumulerat, men ingenting kommer ut.

Jag är här, hävdar Milosz. Hur oerhört svårt är det inte detta enkla påstående. Vem vågar resa sig i mängden och säga högt: Jag är här! Detta är jag. Älska mig för det jag är. Om du sänder iväg en ärlig utsaga och denna förkastas – då råder krig mellan dig och omvärlden. En måste krossas och det torde bli du. Du är bara en. Om du ljuger och smickrar – då är det inte dig de förkastar, utan blott det som inte är du. Lögnen smörjer livet. Det ytliga är socialt. Därför är jag asocial. Samhället måste vara ytligt, eftersom det bygger på kompromisser. Det är genom att inte framhärda, genom att hålla tillbaka, vi blir samhällsmedborgare.

Jagets djup är ensamhetens brunn. Självet är själens svarta hål.

831020 Torsdag.
Funderar på att låta bli att fira födelsedagen. Fira vadå? Vad tänkte pappa när han fyllde 70? På sitt liv, sin hustru och sina barn och sin konst. Men också på de uteblivna recensionerna, på det stora genombrottet som aldrig kom.

*

När jag kom in i föreläsningssalen satt hon där.
”Jaså, jag trodde du hade hoppat av,” sa jag.
”Nej, men det har varit så mycket på jobbet,” sa hon.
Jag slog mig ner bredvid henne. Hon bad att få låna mina anteckningar. Hon tog mitt telefonnummer och sa att hon skulle ringa nästa vecka.

Märklig tjej. På festen – institutionsfesten – hälsade hon inte ens. Nu var allt som bortblåst och hon var trevlig. Föreslog under rasten att vi skulle fika och bjöd på pepparkakor. Satt och pratade en stund. Pratade om en disputationsfest hon varit på. Nej, jag blev inte förälskad på nytt, men var glad över att hon inte verkade sur på mig.

*

Jag tiger. Det finns ingen scen där jag vill spela. Jag vill skriva dikter igen, men har så svårt att finna ett inre lugn, att få arbetsro. Skulle behöva dra mig bort från världens hånk och stånk, men kåtheten driver mig alltid åter ut på dansgolvet. Det är nu över ett år sedan jag började irrfärden. Under det året har jag blivit förälskad ett halvt dussin gånger – alltid olyckligt, mer eller mindre traumatiskt. Plus att min far dog ifrån mig. Jag har blivit femton år äldre. Egentligen vill jag bara en sak: Skriva en roman; som Don Quijote, en absurd sak som får oss att skratta och gråta. Hur ska jag lösa den gordiska knut som binder nationalekonomen till humanisten? Jag vill skriva teater, dikter, prosa. Men jag vill ju också (vill jag verkligen det?!) .... forska. Resa och läsa och skriva. Men kärleken? Den som förbränner så mycket av min energi.

Ska jag då se mitt liv som en serie nederlag?

Nederlag och nederlag? Jag har avstått från många erövringar eftersom jag inte velat såra. Det är svårt att bedra andra människor, flickor i synnerhet. Jag kan inte hyckla intresse. Och min brunst styr inte, även om den ibland plågar mig som ett odjur.

*

Tenta på onsdag. Paniken har ersatts av fatalism. Jag tror inte att det går, men läser ändå vidare. Varför jag skriver ikväll? Enkelt. Jag köpte två nya inbundna dagböcker idag. Och den här håller på att ta slut. Det känns som en utmaning att skriva den till slut. Att låta orden strömma fram, kalla det stream of counciousness eller kanske filibusterskrift.

*

När jag slog mig ned bedvid henne vart jag nervös. Det bara blev så. Gick inte att hindra. Såg hur mina fingrar darrade när jag skulle visa henne något i mina anteckningar. De skakade som när man tar emot växeln efter att ha köpt en herrtidning, eller ett paket kondomer. Man försöker vara iskall, men fingrarna lyder inte och rösten blir spänd och entonig.

*

Det blir ingen dikt. Vad fattas mig eftersom min lyriska puls tonat ut i ett flimmer? Där har vi det. Där är jag denna ovanligt varma oktober.


Själsflimmer
Livskrampen
i slutet av första perioden.

Norra halvklotet
Ett dammkorn i ett kluster
vid spiralarmens ände

Destination okänd.

831022 Lördag.

Solen skiner. Jag är bakfull. Inte mycket. Men tillsammans med passivrökning och nattsudd till klockan tre blir effekten av ett par glas vitt och en whisky ändå huvudvärk på morgonen.

I fredags var jag åter på universitetet. Y var där. Jag slog mig ner på en ledig läsplats bakom henne. Hon sa glatt hej när hon fick syn på mig. Småningom kom hennes väninna. Hon gav mig blickar och hejade hon också. Jag tänkte: Ska detta också bli ett fall där väninnan fäster sig vid mig?

831023 Söndag.
Igår kväll räknade jag, läste en artikel av Abram Bergson om ekonomiska reformer i Sovjet och en av Bruce Reynolds om Kinas ekonomi. Gick sedan ner till Röda Rummet där jag ägnade mig åt kontemplation till efter midnatt. Jag har nästan alltid dåligt samvete när jag går ut ensam. Det känns som att jag saknar legitimitet för min ensamhet. Är det flockmentaliteten? Föraktet för det privata. Jag tycker att det är skönt att vara ensam, att ta ett glas vin, eller en kopp kaffe och bara sitta och tänka och titta. Om jag bara kunnde övervinna tanken att folk ska undra vad jag gör där ensam. Därför alla dessa hundar. Ingen ifrågasätter att man rastar en hund, men om jag går ut och går ensam är det en svaghet. Då röjer jag min ensamhet. Åtminstone tror jag att andra ser det så. Men vad är det som säger att den ensamme vandraren också är ensam?!

*

Gick över Mosebacke torg. Det är ett vackert litet torg som har något av Montmartre över sig. Skulpturen, löven på marken, bänkar och staket. Jag ville sätta mig på en av parkbänkarna, men avstod. Ville inte bli tagen för en lodis. Att inte få sätta sig. Inte undra på att Strindberg kämpade mot makterna!

*

Den senaste tiden har sorgen efter pappa börjat tränga sig på.

*

Jag såg Wagners ”Valkyrian” på TV. Naturligtvis har jag inte tid med fyra timmars opera tre dagar före matematiktentan, men här tog konstälskaren i mig över. Kunde helt enkelt inte missa den. Och jag ångrar inte mitt val. Märkte hur mammas sätt att uppfatta dramat präglas av hennes i grund och botten kristna förhållningssätt till världen. Wotan blir då svårförståelig. Trots sin kärlek till Sigismund och Brünhilde, offrar han dem för att upprätthålla sin makt. Som ansvarig ”politiker” i Valhalla måste han subsummera de partikulära intressena under statsnyttan (äran går före kärleken.) Wotan gör onda saker, men inte för att han vill göra det. Han är fånge och klagar över sin ofrihet.

*

Min poesi är död, även om jag hoppas att den blott ligger i träda. Jag söker ett ämne och en form, men ekonomin gör att jag blott sporadiskt kan ägna mig åt sökandet.

Svåråtkomlighet kan höja värdet genom att vi lär oss uppskatta det exklusiva och vill skilja oss från mängden. Liksom i kärleken söker vi det unika. Vi vill bli erkända för det just vi är. Vi vill inte bli älskade i allmänhet. Jag vill att du älskar mig. Om du som jag älskar inte älskar mig, då är allt annat värdelöst. Åtminstone känns det så för stunden.

831024 Måndag.
Nästan midnatt. Idag har jag räknat i tio timmar. Typiskt mig. Stormning dan före dan. Min självdisciplin brister. Så har det alltid varit. Ett par dagar före provet mobiliserar jag för fullt. Men då är det ofta för sent. Med lite tur kan det gå vägen, men inte blir det några lysande resultat. Fy fan!

831030 Söndag
Det var Alla helgons dag igår, så vi åkte ut till pappas grav, tände ett par ljus och placerade en blomma i en vas. När vi åkte därifrån var det redan mörkt och överallt lyste lyktor och ljus. Det var rörande att se.
Pappas död har lärt mig så mycket. Om sorgen och ceremoniers betydelse. Gravstenen är ett påtagligt bevis på att vi har levat. Alla drömmer vi om att sätta spår. Graven ger oss åtminstone en acceptabel illussion av att ha lyckats.

*

Zoubir och jag gick på Squtt på Allhuset på fredagskvällen. Jag hade på mig min nya skinnjacka, nya byxor, Jodphurs och pappas Borsalino. Jag dansade mycket och var på gott humör. Var självsäker och framgångsrik. Bestämde träff med en söt flicka som hette Lotta.

831102 Onsdag
Har just kommit hem från en sista genomgång av uppsatsen med Rudolf Fors. Nu är det bara att skriva rent de ändringar vi kom överens om. Sedan ska jag lägga fram resultatet av två års arbete.

*

På tisdagen flirtande jag. Det var ovanligt lite folk på biblioteket när jag kom dit tjugo i nio. Både juristskocken och företagsekonomerna saknades. Strax före tio gick jag bort till den del av biblioteket där Lotta skulle sitta, men hittade henne inte. Det var först efter lunch vi möttes, men vi hälsade inte på varandra. Jag var på vägen till Posten i Allhuset när hon plötsligt dök upp tillsammans med ett par andra tjejer. Jag hann inte reagera innan vi hade passerat varandra, men hajade till och vred på huvudet. Hennes väninna hade uppmärksammat mig, men mötet hade gått så fort. Jag tittade efter dem genom ett fönster. Funderade: Ska jag fortsätta? Strax före tre gick jag bort till ”hennes” revir av biblioteket. Hon upptäckte mig och kom leende emot mig.
”Fika?”
Hon föreslog att vi skulle göra det halv fyra, eftersom hade en föreläsning klockan fyra.
”Okej!”
Vi fikade på Café Sexan. Hennes ansikte var lika vackert som jag mindes det från festen. Hon såg ut att vara en intelligent, öppen och självsäker tjej runt 24.
”Ska vi träffas igen? Gå på bio?”
”Det är lite pressat med tid, men vi skulle kanske kunna träffas igen för en fika och sedan gå på bio nästa vecka,” sa hon.
Jag strök henne över kinden med baksidan av handen när vi skiljdes.

831103 Torsdag.
En dunderkväll på Café Opera. Jag gick ut vid halvtio-tiden efter att ha grundat med ett par glas whisky. Det var ingen kö till Caféet, så jag gick in och tog ett glas vin i baren och ställde mig att spana. Hörde sorlet, kände röken och det hela var rätt trist, men så fick jag syn på Carlos Vincente, min gamla antagonist från kårpolitiken. Vi brukade kämpa fär och emot Sovjet, Vietnam och Kuba. Nu är han forskare och sosse, medan jag blivit agnostiker.

*

Två tjejer höll ögonen på mig. När Carlos fick ett bord och slog sig ned för att äta dröjde jag mig kvar vid ena ändan av caféet, men flyttade mig så att jag kom att stå bredvid tjejerna. Efter en stund föll ett glas i golvet och vips hade vi ett samtalsämne. De hette Sonja och Pia och båda var ganska söta. Sonja var sångerska och Pia pluggade psykologi. Det dröjde inte länge förrän vi diskuterade Alberoni. Sonja var raffigt klädd i svart och Pia mer romantiskt i rött. Sonja trodde på astrologi. Pia hade väldigt fina ögon, som hon satte in mot mig. Sonja var lite djärvare och mer slängd i snacket. Lite fränare. De väntade på att dansen skulle starta, men gick halv tolv. Sonja skulle upp och sjunga dagen efter på Café Fido. Jag flirtade ömsom med Sonja, ömsom med Pia och när de gick smekte jag lätt Pias hand vilket hon gillade.

När de väl gått återupptog jag jakten. Jag dansade med tre tjejer, men ingenting hände, så jag bjöd upp en annan flicka som såg väldigt trevlig ut. Hon rörde sig med grace, men roterade samtidigt med höfterna på ett sexigt sätt. Hon hade långt blont hår, en välskapt figur och ett intelligent ansikte. Hon gick på sista året på gymnasium och var på skolresa till Stockholm. Hennes föräldrar kom från Estland och kände sig som en estländare fast hon aldrig varit där. Vi dansade länge och gick så småningom ut för att ta en nypa luft. Det gick lätt att prata. Hon var djup, ambitiös och läste fem språk! Jag började brinna så smått, men hon är så ung, tänkte jag. Kan inte vara mer än tjugo. Vi gick in. Jag frågade om jag kunde bjuda på något och hon bad om isvatten. Det var ont om tryckare, men vi tryckte lite ändå. Fast anständigt. Sedan en ny paus i friska luften. Hon var emellertid knappast intresserad, utan mest smickrad över mitt intresse. Kvällen slutade med att jag följde henne och en väninnan bort till vandrarhemmet af Chapman. Hon gav mig en kram innan jag vandrade vidare i natten, ensam med min Borsalino. Klockan var tre och jag hade en lång arbetsdag framför mig.

”But love is not the love of 'humanity' spoken of by Feuerbach, nor Moleschott's mutual attraction of matter, nor the affection directed at the proletariat, it is affection towards one's intimate, that is towards you. It makes a person human in the truest sense of the word.”

(Marx till sin fru, citerat i Social Sciences in China, 3 1983, s 211.)

*

Jag frågade henne om vi inte skulle kunna träffas någon gång under de dagar hon är i stan. Hon sa att det skulle vara kul att ses, men att de hade ett fullbokat program och hon skulle träffa estniska vänner under helgen.

831104 Fredag.
Ishavsvindar blåser in över staden som badar i höstgult. Jag gick ut på promenad i hopp om att möta min baltiska princessa. Det var kallt, så jag hade Borsalinon på medan jag vandrade längs Skeppsbron och med ett öga på af Chapman där hon säkert satt och åt frukost, såvida hon inte stod framför spegeln och gjorde sig fin. Jag svängde av vid Grand Hotell och fortsatte i riktning mot Skeppsholmen, men jag var feg och tvekade. Tänk om jag skulle möta hela skolklassen? Så fånig jag skulle känna mig, men jag fortsatte ändå driven av kärlekens dunkla kraft medan min blick irrade tanklöst, än mot Slottet, än mot Skeppsholmen och än mot Söders gyllene höjder. Mälaren låg isigt kristallklar. Himlen ljust blå. Inga moln. Bara sol.

Jag passerade bron till Skeppsholmen och just som jag kommit över den ser jag ett gäng flickor lämna vandrarhemmet. En av dem hade en vit jacka och långt blont hår. Det var hon, jo, det var det, men modet svek mig, så istället för att ta av till höger vid salutkanonerna fortsatte jag rakt fram och uppför backen i riktning Moderna Muséet. När jag vände mig om för att titta kunde jag se dem gå över bron, men hade de sett mig? Chansen var stor, särskilt som jag hade hatten på. Jag vände nu om och fökjde efter dem på hundra meters avstånd. Det verkade som att de tisslade sinsemellan när de såg mig komma över bron. Den sköna vände sig hastigt om ett par gånger, vilket gjorde mig nervös. Jag saktade in farten och det hela kändes en smula pinsamt. Vad skulle hon tänka? Skulle hon skratta åt mig? Vid Grand Hotell hoppade de in i två taxibilar och försvann ur min åsyn. För alltid? Kanske bäst så. Jag gick hem med ännu ett hål i min schweizerost till hjärta.

831105 Lördag.
Jag jagar flickor – fast egentligen jagar jag bara en. Men vem är hon? Jagar jag mig själv, eller åtminstone min förlorade hälft? Jag vill att du ska bli jag. Är det kärlek?

831106 Söndag.
Kysste en flicka i natt. Klockan var halv sex på morgonen när vi skiljdes åt. Det var kallt och hon skulle till att kliva på bussen. Jag sa ingenting. Vad skulle jag säga? Vi hade pratat så mycket på festen. Jag såg att hon var intresserad av mig, men andra flickor lockade mig mer. Och med dem dansade och pratade jag. Hon blev svartsjuk och ledsen – det såg jag. Tiden gick och alla fåglar flög utom hon, för hon väntade på mig. Vi dansade en gång till. Hon lyste upp, för nu hade hon sin chans. Vi satte oss och höll om varandra medan vi pratade och jag funderade på om jag skulle gå vidare, eller gå hem. Jag fortsatte. Hon lutade sig mot mig och så kysstes vi. Och med det fortsatte vi. Spydiga kommentarer hördes så vi drog oss undan till värdens sovrum. Hon fnittrade och kysste mig. Jag kramade henne och smekte hennes bröst. Hon var 26 år och hade ett alldagligt utseende. Alla är vi älskvärda, så även hon, som dessutom var en varm och öppenhjärtlig människa, men jag har inte älskat en kvinna på över ett år, har inte blivit kysst, eller kramad, annat än i all vänskaplighet, eller som ett led i att säga nej. Jo, jag gjorde henne till mitt redskap, men jag låg inte med henne. Att föra min lem in i en flickas sköte är en så laddad gärning, en så betydelsemättad händelse att det kräver mer än festyra.
När vi stod utanför bussen, två så olika och kanske ändå lika personer, så sa vi ingenting, men hennes ögon talade.
”Är det bara så här nu,” frågade hon och gjorde en gest som om hon misstänkte att jag tänkte spola henne och skaka av mig episoden.
”Jag vet inte,” sa jag.
”Vill du ha ett telefonnummer, så att du kan ringa om du har lust?”
Hon skrev sitt namn, adress och nummer i min bok. Jag kramade henne lätt, men kysste henne inte. Vi skiljdes. Var jag omoralisk? Tja, jag vet inte. Hon hade en trevlig kväll. Vi hade roligt och hon kom till mig utan illussioner. Jag förespeglade inget annat än att jag ville hångla med henne. Hon tog en chans, även om hon hoppades på mer. Å andra sidan utnyttjade jag mitt ointresse contra hennes intresse. Jag utnyttjade min övermakt.

831107 Måndag.
Har svårt att somna. Tankarna stormar.
Jobbat med uppsatsen hela dagen och ett par timmar på kvällen, men blev ändå inte klar. När jag insett att jag inte skulle kunna lämna in den under måndagen, ändrade jag planen till tisdag och nu hoppas jag verkligen att jag klarar det. Enda trösten är att jag tror att den blir riktigt bra och vunnit mycket på min sista omarbetning.

Mina resonemang om Deng och Hua och Chen och Mao blandas med mina amorösa äventyr. Under 1960-talet fick vi lära oss att sexuell frihet var en bra sak, att man skulle pröva varandra, men det har ju aldrig fungerat så. Det går inte att ligga med en flicka och sedan bara gå därifrån, såvida man inte är förhärdad, eller naiv på gränsen till idioti. Hur fan bar de sig åt, de stora sympatiska charmörerna, folk som Arthur Rubinstein? Men de kanske ljuger om sina erövringar? Var det kanske artistens kringflackande liv som skapade de behövliga avbrotten och lät dem dra vidare med gott samvete?

831109 Onsdag.
Jag skrev klar uppsatsen igår kväll. Det tog hela tisdagen och en bit av kvällen, men nu är den klar. Mamma och jag firade med var sitt glas whisky.

Fick syn på två snygga tjejer på Gamla Stans T-banestation. De klev på linje 14, så det gjorde jag också, trots att jag väntade på linje 15. Den ena klev av vid T-Centralen, men jag stannade kvar för att kolla in den andra. Jag kan alltid byta vid nästa stopp tänkte jag samtidigt som jag upptäckte Lotta på plattformen. Jag försökte lämna tåget, men det var så mycket folk som rusade på att jag inte kom av utan fick fortsätta till Östermalmstorg. I kaoset tappade jag spåren efter den kvarvarande snyggingen, men Lotta var kvar på tåget och jag såg henne när vi klev av tåget. Jag gick ikapp henne och sa hej. Det var som om jag väckte henne ur en dagdröm.
Jag iakttog henne medan vi gick mot universitetet. Hennes ansikte har rena drag och hon ser ut som en trevlig familjeflicka, särskilt när hon har sin sjömansjacka på sig. Jag föreslog att vi skulle fika lite senare och hon sa ja. Hon verkar vara en riktigt trevlig tjej, men vad är det jag vill? Är jag verkligen intresserad? Jag vill att min flicka ska vara ärtig och intelligent, snäll men inte menlös. Jag föreslog att vi skulle gå bå bio i morgon kväll. Hon sa okej.
Sedan gick jag upp till institutionen med min uppsats, bara för att få veta att den var för lång. Max 40 sidor fick den vara. Min var 40 sidor exklusive fotnötter och litteraturlista. Sekreteraren sa att hon hade sina direktiv att gå efter. Till slut kom vi överens om att jag skulle prata med examinatorn, professor Sivertsson.

831111 Fredag.
Jag bjöd Lotta på middag på Prinsen och sedan såg vi en film med Eddie Murphy på Röda Kvarn. Hon hade på sig sin sjömansjacka, svarta manchesterjeans och Ecco-skor.

*

Jag hade inför mötet med professor Sivertsson hittat en stencil i uppsatshögen på institutionen där det stod att texten inte fick vara mer än 50 sidor. Jag förklarade att jag givetvis skulle kunna skrivit en uppsats på 40 sidor om jag trott att det var gränsen, men att jag trott att den gick vid 50 sidor. Vilket faktiskt var helt sant. Han var tillmötesgående och hade ett kompromissförslag. De trycker hela uppsatsen, men jag måste kursivera ett antal sidor, så att den del som ska behandlas på seminariet inte blir fullt så lång.

Lite senare på eftermiddagen gick jag ner till SnabbFoto och beställde ett par uppförstoringar. Därinne fanns en tjej som jag först såg dagen innan. Hon har långt mörkt hår, ett vackert ansikte med charmiga ögon och fylliga läppar. Hon är lång och smal och har ett par av de mest underbara bröst man kan tänka sig. Våra fingrar snuddade vid varandra när jag gjorde beställningen. Hon böjde sig framåt för att hjälpa mig och jag blev så kåt att jag måste dölja mitt stånd när jag gick ut ur affären.

*

Jag kunde ha försökt smeka hennes hand på bion, men jag lät bli eftersom jag inte kände för det. Dessutom hade hon signalerat sin distans genom att säga att hon var så trött att hon tänkte åka hem och sova efter filmen.

*

Lämnade in uppsatsen.

*

På eftermiddagen gick jag ner till SnabbFoto för att lämna in bilderna. Snyggingen var där. En bild hade inte kopierats på grund av något schabbel. Jag ”måste” komma tillbaks på måndag.
”Vad heter du?”
”Nina.”
”Hej då, Nina.”

*

Pratade med Björn i telefon en halvtimma. Han är lite desperat eftersom han vill leva som en överklassare (dvs slippa knega,) men göra detta för ett gott – helst revolutionärt – syfte.

831113 Söndag.
Var på fest hemma hos Johnny och Sissi. Cecilia var också där och hon hade en ny blus och nya byxor. Hon såg bra ut, men vi sa inte mycket.

831118 Fredag.
Min 30-årsfest ger mig huvudvärk och ovänner – särskilt bland mina gamla radikala vänner – om jag inte bjuder dem. Jag har också svårt för att bestämma mig för om jag ska bjuda mina nya kvinnliga vänner från institutionen. Kommer de att uppfatta min inbjudan som en invit?

*

”Ha den äran,” sa Nina när jag kommit in på SnabbFoto.
”Tack ska du ha. Får man någon present?”
”Nej, det har jag inte råd med.”
”Får man bjuda dig på bio någon gång?”
Hon log brett, men skakade på huvudet.
”Du har redan en kille?”
Hon nickade.
”Det var synd,” sa jag.

831122 Tisdag.
Vintern har anlänt och det är mellan fem och tio grader kallt. Lloyds i London uppger att Irak sänkt ett grekiskt fartyg i Persiska Viken med hjälp av en fransk Excorset-robot. Kommer Iran stoppa oljan?

831124 Torsdag.
Kroppens oro kollaborerade med själens och sände mig åter ut på stan. Först till Café Opera där jag to ett glas vin och filosoferade till klockan tio, bara för att fortsätta till Front Page dit jag fått en fribiljett. Dansade ganska mycket och blev uppbjuden två gånger, men fann ingen tjej att fästa sig vid. Vid midnatt återvände jag till Kungsträdgården och hamnade på Caféet, men natten slutade i ensamhet.

831125 Fredag.

”After the People's Republic was established, Chen (Boda) set to work with P. Yudin, a Soviet diplomat-theorist, on editing and revising Mao's works better to conform with Stalinist orthodoxy while establishing Mao's own genious.”

(The Transition to Socialism in China, 1982, s 180.)

831126 Lördag.
Hat. Hat. Hat. Den satan. Hon förolämpade mig. Hon trampade på min värdighet vilket jag inte tålde, så jag lämnade Caféet. Jag är inte någon jycke som viftar på svansen för nåden att få dansa. Jag kom att tänka på Sussie. Hon var sexton och jag var fjorton. Hon flörtade med mig, men det vara bara en lek och när dansen startade spolade hon mig för en äldre kille. Lite senare såg jag hur hon hånglade med honom. Fy fan vad jag blev besviken.
Men det var inte Sussie igår ikväll.

Jag minns inte hennes namn. Bara att hon var kortklippt, intelligent och snygg. Hon hade jobbat två år vid ambassaden i Prag. Vi dansade och kom att prata ganska länge. Hon flörtade lite, men svalnade när jag sa att jag röstade på sossarna i förra valet. Hon var borgerlig, men kom från fattig bakgrund. Hennes mormors bitterhet mot det röda Ådalens snikna socialistiska bönder hade gått i arv. Borgerlig feminist? Så kom en kille och bjöd upp. (En kvart innan hade jag gjort samma sak.) Hon sa ja. Jag bjöd upp en annan tjej och dansade några danser. Men hon, vars namn jag glömt, dansade länge. Så småningom såg jag att de slutat. Hon stod och pratade med kavaljeren och en yngre kollega med svällande muskler under T-tröjan. Jag bjöd upp henne och hon log mot mig som om hon bara skulle avsluta samtalet. Jag väntade en stund, men hon började dansa med muskelknutten istället.

Jag gick och hatade Västerlånggatan fram i novembernattens ljumma duggregn.

Jag var framförallt sårad. Så fort man får tag i en tjej som är både snygg och intelligent är hon antingen gängad eller en liten djävul. Jag hoppades att hon skulle märka att jag gått, att hon skulle sakna mig. Men varför då? Hon hade ju sin body builder, som hon lugnt kunde ta hem utan att riskera ett känslomässigt engagemang. Här ligger nog min största svaghet som förförare. Jag tycker om tjejer. Jag blir intresserad av dem, inte bara sexuellt, utan också som personer, som människor och det är nog därför de drar öronen åt sig. De som mot förmodan förälskar sig i mig är sällan de jag tänder på.
Så länge jag inte kan spela iskall förblir jag en usel Don Juan.

Stay cool! Skit i dem. Knulla dem, men visa aldrig att du bryr dig om dem. Ett ligg är ett ligg är ett ligg. En brud är ingenting. Så blir du kvinnornas man. De kommer inte att älska dig, men de kommer att vilja ligga med dig. Åt helvete med allt.

*

Vaknar pissnödig, men ids inte gå och pinka. Alltså ligger jag och halvdrömmer. Öm i mitt förbannade hjärta. Det känns stort och rött och svullet. Det senaste året har varit ett emotionellt marathonlopp. Jag känner mig så trött. Trött på kärleken. Äcklad av jakten på fantasibilder. Springer omkring och yrar. Så säger det stopp. Jag har sprungit in i ännu en kall vägg. Jag finner mig stående naken med bröstet mot tunga våta pansarportar. De öppnas aldrig för mig. Bakom dem pågår kopulerandet och jag hör hela tiden dörrar som öppnas och stängs. Då och då slipper erotiskt fnitter ut, men för mig är dörrarna hermetiskt tillslutna. Eller är det jag som är sluten och oförmögen att älska? En Chaplin-figur är jag, en poet, en som avvisas i kärlek och går hungrig därför att han inte förmår rätta mun efter matsäcken.

831127 Söndag.
Det blåste hårt idag. Jag fick hålla i hatten när jag gick nerför Slussen mot Gamla Stan. Massvis med folk ute på Västerlånggatan och Julmarknaden på Stortorget pågick som bäst. Tutande barn och tomtegubbar som säljer tutverktyg.

Johan Videmark. Du är nu drygt trettio år gammal. Vad ska du göra med de återstående två tredjedelarna av ditt liv? Bli en ekonomie doktor? Poet? Författare? Journalist?

831128 Måndag.
Jag såg Lotta på universitetet, men låtsades inte om henne eftersom jag inte ville fortsätta kontakten. Ville hon det? Hon kom gående i ”min” del av biblioteket tillsammans med en tjejkompis. Jag tror att hon gick där för att bli sedd av mig och hon såg nog att jag såg, men våra ögon möttes inte.

På vägen till tunnelbanan satte jag på mig min freestyle. Jag hade just passerat ett par juristtjejer, varav den ena hade sällsynt vackra ögon och en mycket sensuell mun målad i häftigt rött. Nere på perrongen iakttog hon mig medan jag långsamt vankade fram och åter, lyssnande på min freestyle. Jag har spontant mött hennes ögon ett par gånger på biblioteket. Hon har ett häftigt sug i blicken (inte nödvändigtsvis riktat mot mig.) Vi hamnade snett emot varandra. Jag lyssnade på Neil Young och Rolling Stones. Hon var medveten om min existens. Jag låtsades först inte om hennes. Hennes kompis gick av vid Östermalmstorg. Nu var det bara hon och jag. Vid T-Centralen möttes våra blickar. De fixerade våra ögon, men röjde intet, annat än en fördröjning, en förvåning. Det var alltid något. Vid Gamla Stan möttes de igen. Jag höll kvar blicken ett ögonblick. Hon tittade inte bort, men rörde inte en min.

Ögonblick av spänning. Erotiskt laddad dramatik. Jag såg i fönstrets spegelbild att hon iakttog mig när jag vände huvudet åt annat håll än hennes. Vid Slussen steg hon upp och kanske möttes blickarna igen, jag minns inte så noga. Jag var så tänd. Hennes smala bleka ansikte, korta, snudd på punkiga hår, det lilla smycket i örsnibben, de vackra ögonen och de ljust röda sinnliga läpparna. Vad ska nästa möte bära i sitt sköte? När ska jag få vila i hennes? Kyssa hennes röda läppar?

Kapitel 14: Reflektioner från floden

Hej Carl,
Hoppas allt är bra med dig. Själv håller jag på att uppfylla min gamla dröm om att åka flodbåt på Yangtzefloden. (Kineserna kallar den för ”den långa floden,” Chiangjiang, vilket man får hålla med om, eftersom det är 630 mil från källorna uppe på Qinghai-platån nära Tibet till mynningen vid Östkinesiska Havet.) Det tar sex dagar att ta sig från Chongqing till Shanghai, men jag kliver av i Wuhan efter tre dagar och fortsätter sedan norrut med tåg till Beijing.
Det blåser hårt, men det gamla stålfartyget stävar stadigt vidare utan att bry sig om vågornas permanenta revolutioner. Man slappnar av när man åker flodbåt. Det är som att åka tåg, men mer stillsamt. När man väl kommit ombord är det inte mycket man kan göra annat än att vila och njuta av utsikten som var nog så dramatisk under de första två dagarna. Jag spenderade en massa tid på fördäck i början, njöt av landskapet och fotograferade små tempel balanserande på sockertoppsliknande berg och knaggliga klippor som stupade lodrätt ner i floden, men nu är vi inne på tredje dagen och landskapet har blivit plattare, faktiskt en smula tråkigt och det är därför jag sitter här i första klassens vilorum och skriver.
(Första klass kallas här andra klass, vilket ger ett mer jämlikt intryck om man bara glömmer att det också finns en tredje, fjärde och femte klass. Lyxklassen verkar vara till för utlänningar, intellektuella och partikadrer, medan massorna får packa sig efter köpkraft.)
Jag har varit i Kina nästan en månad nu och resan har gått väldigt bra. Jag har mött en massa intressanta människor och lyckats få bra intervjuer trots att jag reser på egen hand och inte har något officiellt stöd, vilket kan vara ett stort problem här. Det gick mycket lättare att få tag i folk än jag trott, trots att bara en liten bråkdel av befolkningen talar engelska, men de som gör det är i gengäld väldigt måna om att träffa utlänningar, om inte annat för att öva sin engelska.
Kina har förstås en särskild betydelse för oss gamla radikaler som idag inser att det drömland vi en gång förälskade oss i inte hade mycket att göra med verkligheten, men jag tror inte att man riktigt förstår hur naiva vi var förrän man besökt ett ställe som Qingping Market i Guangzhou, där man kan köpa allt från apor och grillade hundar till ormar och sällsynta fåglar. Vi hade ingen aning om hur gammaldags Kina verkligen var.
Det Kina vi såg på 1970-talet var en abstraktion.
Det var det stora alternativet till Sovjetbyråkratin och kapitalismen i väst; ett samhälle där osjälviskheten ersatt själviskheten och där inte ens toppledare som Liu Shaoqi och Deng Xiaoping satt säkert. Vi såg väggtidningar och mass-möten och inbillade oss att det var en mer direkt och genuin demokrati än den västerländska, men när man idag ser tillbaks på saken vet man inte om man ska skratta eller gråta......
Vi trodde att vi var materialister, men så här i efterhand verkar det ganska klart att vi sugits in i en rörelse som i grund och botten var religiös. Vad var Maos lilla röda om inte en modern version av Luthers lilla katekes? Vi föll för den rosenröda propagandan och trodde på rapporter från vänsterintellektuella som i likhet med Jan Myrdal och Edgar Snow gjort sig till regimens entusiastiska språkrör.
När jag nu träffar folk som drabbats av Maos kampanjer tänker jag att vi hade tur som föddes i Sverige och inte i Kina. Vår variant av maoismen var när allt kommer omkring ganska oskyldig. Vi protesterade mot kriget i Vietnam, samlade in pengar till strejkande arbetare och försökte bygga ett nytt vänsterparti, men det var inte så mycket mer. Och den svenska versionen av de ”röda gardena” var ju mer patetiska än farliga. Men tänk om vi istället fötts i Kina! Då kanske uppvaknandet efter Mao följts av insikten om att vi hade blod på våra händer....
Man kan fråga sig hur det kom sig att vi inte såg den mörka sidan: Varför föll vi för en propaganda som var så grov att den borde varit löjeväckande? Kommer du ihåg när vi satt och bläddrade i ett nummer av Bildtidningen Kina? Var och varannan bild föreställde Ordförande Mao och hans efterträdare Lin Biao. Arjun sa att Mao-kulten var skratt-retande varpå jag kontrade med att vi inte skrattade åt kineserna, utan med dem. Men hur kunde vi skratta med dem när vi inte hade en aning om deras villkor?
Vi var förälskade helt enkelt och när man är förälskad ser man bara det man vill se. Den kinesiska ledningen dolde sina hemligheter med samma precision som en kvinna applicerar sin make-up. Våra blickar var fixerade på Kina, men vi såg bara det vi ville se och var blinda för allt som inte stämde med visionen. Jag undrar om inte de kinesiska ledarna skrattade åt oss.
Idag förstår jag mycket väl varför de till varje pris ville kontrollera bilden av sig själva och sitt samhälle. Det var nödvändigt att skydda rörelsens mytiska kärna, det som inte kan kännas eller utsägas. De flesta religioner gör samma sak, för annars skulle de inte ha någon innebörd.
Mao var gåtfull, men det var just den officiella bildens opaka karaktär som skaffade honom följeslagare världen över. Vilket behov fyllde han? Vad var det vi sökte efter? Tja, vi sökte efter ett alternativ i en teknokratisk tid som förlorat sin legitimitet på grund av Vietnamkriget, rasupploppen i USA och den ökande medvetenheten om fattigdomen och internationella orättvisor. Vi läste fabeln om den gamle mannen som grävde bort berget och svalde den lika lätt som vi som barn tagit till oss fabeln om Jesus bland månglarna i templet och moralen i de två berättelserna var inte så olika. Det var rätt att stå upp mot orättvisor och man skulle börja med sig själv. Men där Jesus offrade sig själv sände Mao sina troende att slåss mot kapitalistiska profitörer och revisionistiska byråkrater, politiska måltavlor som var tillräckligt abstrakta för att kunna klistras på nästan vem som helst som hamnade i Maos eller hans underhuggares väg.
För oss var kulturrevolutionen ett passionerat svar på den amerikanska imperialismen och den sovjetiska repressionen och eftersom Kina höll på sina hemligheter kunde ingen höra skriken från hennes offer. Visst fanns det en och annan som försökte tala om saken, men de avfärdades som högerextremister eller CIA-agenter.
Det var först med Maos död och palatsintrigerna efteråt som det röda Kina förlorade sin förförande charm, som förälskelsen plötsligt tog slut och vi började använda våra hjärnor igen.
För ett tag såg det ut som om Deng Xiaoping skulle leda Kina mot en demokratisering, men det var bara en taktisk fint i den interna maktkampen, för så fort studentrörelsen inte längre behövdes lade han locket på.
Mitt intryck är att Kina har långt kvar till ett demokratiskt styre eftersom det finns så lite tradition att bygga på, socialt, kulturellt och politiskt.
Maoismen är över, men Kina fortsätter att fascinera, vilket är skälet till att jag lagt ned så mycket tid på att läsa tidskrifter från Hongkong, London, New York och Taipei. Du hoppade av politiken långt före mig, men jag brände ett decennium på ett politiskt stickspår. Det hade kanske varit enklast att glömma hela saken, men jag vill lära mig något av historien. Jag kunde inte släppa tanken på Kina, ett land som jag redan investerat så mycket i – emotionellt och intellektuellt. För en del gamla vänstermänniskor handlade det om att rädda vad som räddas kunde, att stryka ett streck och gå vidare, men jag hade kommit för långt i min undersökning och dessutom förlorat tron på den filosofiska grunden till det socialistiska projektet. Marx hade många förtjänster och var bitande och ofta korrekt i sin moraliska kritik av kapitalismen, men hans värdelära var fel och med den rasade hela bygget. Och hans politiska teori och utopiska visioner ska vi inte tala om. De var naiva och opraktiska och fick förödande konsekvenser när de skulle omsättas i handling.
Jag tror fortfarande på rättvisa och jämlikhet, men inte på marxismens och maoismens tal om exploatering och absolut inte på deras alternativ, som Rudolf Bahro döpte till den ”reellt existerande socialismen”. Visst finns det exploatering, men det beror inte på att du har kapital, investeringar och vinster, utan på fördelningen av ägandet, tillgången till utbildning, marknader som manipulerats och ojämlika förhållanden som vi ärvt från historien. Man behöver inte vara marxist för att tro på progressiva skatter, eller ens på att expropriera privata förmögenheter som ackumulerats på ett orättfärdigt sätt eller undergräver marknaden. Till och med prokapitalister kan vilja välta brädet överända så att konkurrensen kan starta om på en mer jämlik spelplan.
Problemet med det socialistiska alternativet är att alla stater blivit korrupta när de lämnat den inledande fasen av krig och återuppbyggnad bakom sig. Just därför kände alla snart ett behov av att återuppväcka marknadsmodellen och införa mer rationella belöningssystem, men för att marknaden ska fungera måste det mesta av byråkratin och den centraliserade politiska kontrollen ersättas av konkurrens och politisk demokratisering. Hur ska man annars få folk att våga ta initiativ? Vilket förklarar varför ekonomiska reformer så ofta möter politiskt motstånd.
Marxismen var bra på att kritisera kapitalismen, men erbjöd inget riktigt alternativ. Det Lenin gjorde var helt enkelt att kombinera tsarismens militära upphandlingsmodell med kapitalistiska monopol av tysk modell och ställa allt under partiets kontroll. Om han levt i Sverige skulle han sneglat på Gustav Wasa och Axel Oxenstjerna som ju visste ett och annat om statligt företagande. Det hela gick så länge man kunde övertyga folk om att det var nödvändigt att offra nuet för framtiden. Mao insåg detta redan på 1940-talet i Yenan och förlitade sig därför på ständiga kampanjer. Det var därför vi fick ”det stora språnget” och kulturrevo-lutionen. Kruxet var bara att modellen inte fungerar under fredliga förhållanden och vid gradvis tillväxt. Folk tappar tron på löftena om framtiden och börjar fråga sig varför de inte har mat på bordet och kläder på kroppen. En nationalekonom skulle kanske säga att det förväntade värdet av framtiden devalverats i förhållande till värdet av nutiden. Och det är inte bara folk i allmänhet som tappar tron, för tvivlet tränger in i partiet och byråkratin vilket skapar politisk konkurrens och ytterligare stimulerar korruptionen eftersom trolösa byråkrater använder sin makt för att skaffa sig varor och tjänster.
Okej, Carl, jag inser att jag börjat komma upp i varv och det är väl bäst att jag slutar, för annars kanske jag glömmer att stiga av båten och fortsätter till Shanghai, men det är frågor som jag brottats med länge och dessutom tycker jag inte att det bara är en personlig grej. Jag skulle nog ha kunnat släppa Kina för länge sedan om det varit ett litet och obetydligt land, men det som händer här kommer att påverka allas vår framtid. Så mycket är säkert.
Det skulle vara underbart om dissidenterna lyckades driva fram öppenhet och demokrati i Kina, men det är inget vi kan räkna med. Det var ju en av slutsatserna i min uppsats; att demokratin inte är något villkor för den ekonomiska moderniseringen. Faktum är att reformerna skulle kunna hjälpa diktaturen, eftersom marknadssystemet krymper den sfär där regeringen lägger sig i vad folk gör. Det finns ju många exempel på diktaturer med snabbväxande kapitalistiska ekonomier, men inga exempel på socialistiska demokratier.
Nu är det faktum att socialismen pajade inte detsamma som att säga att världen är okej som den är. Vi har fortfarande svält och krig och terrorbalansens skugga hänger kvar över oss.
Jag tillhör inte dem som tror att privatisering och satsa på dig själv kan fylla det svarta hål som blivit kvar efter våra kollapsade drömmar om kollektiva lösningar. Det är som om man viskar i vårt öra att vi ska skita i världen, eftersom marknaden fixar sig allt. Bingo! Men det är bara skitsnack. Vi kan fortfarande drömma om förändringar och vem vet, en del av svaret finns kanske i Kina, nu när vi kan se landet som det verkligen är. Kanske går det att kombinera kollektivt ansvarstagande med ett demokratiskt politiskt system. Kanske har Wei Jingsheng en del av svaret när han kräver en femte modernisering, demokratin. Han sitter förstås i fängelse, men det betyder ju inte att han har fel.
Jag hade så många frågor i mitt huvud när jag kom hit. Jag tror inte att jag kommer att finna svaren på alla, men jag kommer i varje fall veta lite mer om det jag pratar och skriver om. Det är ju en början, en ny början.
Nej, min gode vän, nu får jag allt ge mig, annars kommer jag för sent till middagen! Ha det så bra och jag ser fram emot att träffas hemma i Svedala.

13 maj 1985, någonstans på den mäktiga Chiangjiang,

Johan